Albert Bonniers förlag
Vid mitten av 1800-talet skrev Medicinalstyrelsen anvisningar om de stora hospitalen för psykiskt sjuka människor. De skulle byggas i samhällets utkant. Stora herrgårdsliknande hus för rationell förvaring, men också stillsam miljö med vattendrag, parker, alléer och konstfullt planterade träd. Så kom alla hospitalen till. De flesta med helgonnamn. Beckomberga var ett av de sista stora sjukhusen som var i bruk under åren 1932 till 1995.
Författaren Sara Stridsberg berättar en smärtsam familjehistoria i ljuset (eller skuggan) av Beckomberga. Den handlar om flickan Jackie vars pappa, Jimmie Darling, på 80-talet kommer till Beckomberga efter alkoholmissbruk och självmordsförsök. Om mamman Lone som gett upp alla drömmar och reser utomlands för att skildra det elände och de katastrofer hon inte orkar med i sitt eget liv. Jackie hälsar ofta på sin pappa, trots att han är ständigt undflyende.
Beckomberga blir en värld som för ett tag bär upp dessa bristfälliga relationer. Här finns gåtfulla patienter och en gränslös läkare som gör vad som helst för sina patienter. En dubbeltydig värld av tvång och skydd, förnedring och upprättelse. Murar som stänger ute och låser inne. Självmordet som en nödutgång under ständigt övervägande.
Likt korta intermezzon berättas om Beckombergas siste patient, Olof, som står i begrepp att efter ett helt liv på sjukhuset ta plats i det ”vanliga” samhället. Redan från romanens början vet vi att det slutar med en katastrof. Olof klättrar upp i radiomasten vid Spånga station för att sedan släppa taget, som en kristusgestalt på korset. I en kommentar konstaterar Stridsberg att Beckomberga sammanföll med välfärdsstatens tid.
De avskalade dialogerna och lågmälda pauserna skapar en närhet till gestalterna som nästan blir plågsamt vackert. ”Beckomberga” med undertiteln ”Ode till min familj” står Barbro Lindgrens författarskap nära (hon gästar för övrigt Bokens dag i Linköping i höst). Det finns ett släktskap mellan Jackie och Lilla och Stora Sparvel. Kanske också en blinkning till Vita Andersens 80-talsroman ”Vilken hand vill du ha”, då Jimmies mamma heter just Vita.
”Beckomberga” är en stark och tät roman, säkert en av höstens viktigaste. Men det finns ett dilemma med boken som ger sig till känna redan i titeln. Detta är två berättelser; om en släkt och ett mentalsjukhus. Två starka historier, men som samtidigt skaver mot varandra. Sara Stridsberg skildrar den dubbelhet som ruvar kring de stora psykiatriska sjukhusen. Det är som om ambivalensen smittar av sig på hela romanen. Efter en stor läsupplevelse är jag kvar med en kluven känsla. Måtte min känsla bara inte hindra någon att läsa ”Beckomberga”.