Övers: Ulla Danielsson
Brombergs
Hokitika på nyzeeländska sydöns västkust är i dag ett litet samhälle med 4 000 invånare, som lockar med sin vänlighet och vackra omgivningar. Under slutet av 1800-talet och guldrushens glada dagar var det en av landets största städer. Dit anlöpte fartyg efter fartyg, fyllda av varor och män med guld i blicken. Inmutningar gjordes, opiumhandel och prostitution frodades, och gränsen mellan hederlig kommers och lagvidrig var ofta hårfin. En tuff tillvaro för många; lyckosam för andra.
Allt hängde på den begärligt glänsande metallen.
Det är till denna koloniala smältdegel av drömmar, kulturer och kreativa entreprenörskap Eleanor Catton förlagt romanen "Himlakroppar", efterföljare till kritikerrosade debuten "Repetitionen" och redan ljudligt hyllad. Därtill mottagare av Man Bookerpriset 2013. En veritabel prestation, av den yngsta författaren, till den längsta romanen, sen priset började delas ut 1969. Anmärkningsvärt med andra ord, hur sen läsare och recensenter världen över än summerar sina upplevelser. I vilket fall var mina förväntningar, om inte skyhöga så gryende.
Nära tolvhundra sidor senare (översättaren Ulla Danielsson är om någon värd sin vikt i guld!) var jag ärligt talat oerhört trött på denna skickligt genomförda 1800-talspastisch, förvisso skriven av en språklig alkemist:
Några tungt vägande skålpund av (trendigt) tvättäkta viktoriansk stil i botten, en handfull guldgrävarwestern på det, ytterligare en grabbnäve förvecklingskomedi, en nypa brevroman, mängder av noggrann research. Tillkommer: en ytterst originell berättarkonstruktion, som dock inte befinner sig så fjärran från vimlets yra man i förstone kan tro; viktorianernas egna litterära konststycken överträffar det mesta.
Nåväl. Minst en man är död i denna historia med många upptakter, eventuellt mördad. Guld har försvunnit. Opium är en öppen handelsvara. En hora (romanens kongeniala ordval) har kommit på bättre tankar. En änka med arvsanspråk dyker upp. En hederlig maorier. En kines med hämndbegär med flera. Diverse skilda intressen kolliderar ideligen med varandra, vävs in och ut ur ett intrikat tidsmönster. En love story antyds.
Allt är gediget tilltrasslat, formar en intrig som klippt och skuren för dåtidens astronomiskt utdragna följetonger. Visst, en bestseller. Visst, ett komplext äventyr, möjligt att filma. Visst, en litterär händelse. För mig i slutänden mest bara en svettig match mot en plågsamt tilltagande känsla av tomma tunnors skramlande. Ett solitt hantverk. Jaja. Mer än så. Förföriskt.
Och ändå, var under den där briljant hanterade ytan finns det riktiga guldet?
Jag grunnar fortfarande.