Atlantis
Detta är en bok om tacksamhet, skriver Bengt Jangfeldt i förordet till Anders Fahlbecks ”Villa San Michele. Gästböckerna berättar”. Att gästböcker är till för att tackas i vet var och en som fått en sådan i sin hand efter en kväll av trevligt umgänge eller en kortare eller längre tids vistelse i ett gästfritt hem.
San Micheles gästböcker från åren 1952—70 skiljer sig inte nämnvärt från de medelsvenssonska annat än i ett viktigt avseende: namnteckningarna tillhör den svenska eliten inom kultur- och samhällsliv.
Anders Fahlbeck – välkänd för många Linköpingsbor – skaffade sig som ung student jobb på San Michele som ”guide och lite av varje” 1960. På Capri träffade han också sin blivande hustru Åsa, och de höll genom åren nära kontakt med Josef Oliv, San Micheles legendariske intendent 1950—67 (då han var 72 år).
Axel Munthe, drottningens livläkare, donerade sin älskade Capri-egendom till svenska staten 1949, ”att användas till främjande av de kulturella förbindelserna mellan Sverige och Italien”.
Fahlbeck redogör ingående för alla turerna innan regeringen övervann sin tveksamhet: villan var ”i hårt behov av reparationer”. Kronprinsen, Axel Boëthius, föreståndare för Svenska institutet i Rom, samt Josef Oliv var intensivt engagerade i kampen för San Michele.
Oliv, ”olärd snickarson” från Småland och journalist på Svenska Dagbladet, hade vunnit såväl Munthes som kronprins Gustav Adolfs förtroende. Han var drivande inte bara med opinionsarbete utan också som sponsorjägare och donationstiggare samt – inte minst – med hårt praktiskt slit med reparationer och upprustning.
Snabbt gick det också: i oktober 1951 hölls invigningen. Foresterian, gästhemmet, kunde då ta emot stipendiater i sex rum. Där fanns också matsal, kök, samlingssal och ett litet bibliotek.
Genomgången av de arton årens gästböcker ger Fahlbeck fyllig komplettering genom kort och brev (bl a årliga till och från Gustav Adolf) ur Josef Olivs arkiv på Kungliga biblioteket, uppgifter ur memoarer m m.
Det har blivit en vacker och rikligt illustrerad bok som är en postum hyllning till Josef Oliv. Hans betydelse för Munthes skapelse kan sannolikt inte överskattas. Han var en outtröttlig kulturidealist, ”själen i denna fristad”, som någon skrev i gästboken.
Det har inte varit Fahlbecks uppgift att mera närgånget närma sig Olivs personlighet – men nog väcks läsarens nyfikenhet.