Övers: Marianne Mattsson
Forum
Efter den oväntade Monty Python-återföreningen i London dök John Cleese upp i medierna som gubben i lådan. Jag har alltid tyckt att han är en kul sälle, men på kort tid drog han i flera sammanhang historien om hur han måste jobba som en bäver på ålderns höst för att kunna betala en svindyr skilsmässa (och andra skulder, såna man får i branschen…) När han i Skavlan gör en kul min och ber tittarna om hjälp genom att köpa hans nya memoarbok känns ämnet uttömt.
Nu har jag ändå läst boken. Det kommer säkert fler delar, för ”Men hur som helst…” slutar ungefär där Monty Python börjar, runt 1970.
Förbehållen till trots: Cleese har gjort väldigt många roliga tv-serier, filmer, föreställningar.
Och eftersom han själv håller i pennan (en blyertspenna med suddgummi i toppen, visade han i Skavlan) blir det naturligtvis en uppsjö skämtsamheter i beskrivningen av hans liv, även om det inte alltid var en mönstertillvaro. Att han länge hade svårt med relationer till kvinnor förklarar han med den knepiga modern, men brittiska könsskilda skolor förbättrade kanske inte faktum.
Bitvis är det dräpande kul, men longörerna i den minutiösa skildringen av barn- och ungdomsåren är prövande för den som inte är nördigt Cleese-intresserad. För min del hade historien kunnat vara kortare, men bokfetma är något som häftar vid nutidslitteraturen.
I ”Hur som helst…” kan berättandet ibland även bli pretentiöst på ett vis som är lite svårt att förlika sig med. Om man inte tänker sig att det är Basil (”Pang i bygget”) som talar på sitt oförsonligt trubbiga och omständliga sätt!
Specialintresserade kan ha glädje av att följa 60-talets framväxt av en ny brittisk humorgeneration, här finns tidens storheter som David Frost, Peter Sellers, Marty Feldman.
John Cleese är lika noga med att banna som att berömma sina läromästare och han bemödar sig nästan rörande omsorgsfullt om att ge en så fullständig bild som möjligt av den tidigt bortgångne Monty Python-medlemmen Graham Chapman.
Å ena sidan underhållande, å andra sidan för mycket: en redaktör med ett eget suddgummi hade inte varit i vägen.
Men något säger mig att John Cleese inte hade lyssnat på dämpningsförsök.