Albert Bonniers förlag
Det är inte länge man har kunnat åka till Tjotahejti över helgen för att shoppa.
Själv minns jag hur vi i lekskolan drabbades av exotisk extas när vi sjöng: ”I Indialand, bak Himalayas rand, där händer det konstiga saker ibland.”
Men numera kan även den som inte är vittberest känna sig blasé: världen kommer ju automatiskt in i ens vardagsrum.
Erik Anderssons nya bok ”Indialänderna” beskriver spänningsfältet nära/långt bort, i såväl tid som rum. Tiotalet personer utgör jagen i lika många löst sammanknutna berättelser. I dessa dyker en globetrotter av äldre och halvmytiskt snitt upp som en gemensam nämnare. Ingvar Fransson är namnet.
Berättarna rör sig, mer eller mindre konkret, i österled. De är företagsrepresentanter, journalister, byråkrater som studerar lokal- och regiontrafik eller släktforskare som försöker kartlägga Franssons resor och avsikter.
Tonfallet är snarlikt det i ”Den larmande hopens dal” (2008) men med den lågmälda humorn än mer förfinad och utmejslad. Språkvirtuoser känner man igen och antagligen är det Erik Anderssons dubbla yrkesroll, författare och översättare, som ligger bakom det såväl gedigna som lätta anslaget.
Boken är en pikaresk eller bildningsroman med Fransson som en annan Candide! Oavsett genrebestämning: den är underhållande och mycket klyftig. Läsaren får dra egna slutsatser – något som nästan känns utrotningshotat i ett samhällsklimat där pekpinnarna står som spön i backen.
Det enkla och övergripande budskapet är att folk är sig lika överallt och i alla tider. Trots detta återskapar författaren en mystik inför det främmande som modern nyhetsförmedling och globalisering bestulit oss på. Omvänt förfrämligar han det hemtama.
Som exempel på författarens luriga humor väljer jag ett långt citat. Det kommer ur skallen på en etnolog från Hömb som börjat intressera sig för Dagestan:
”På internet finns det ju en uppslagsbok, Wikipedia, som vem som helst kan skriva i. För att bringa någon ordning i artiklarna har man bestämt att det måste finnas källhänvisningar till alla påståenden, åtminstone till någon annan internetsida där någon påstår samma sak. Man har ett kvantitativt kunskapsbegrepp: om många skriver samma sak så är det sant. I böckerna om Dagestan fick jag alltmer en känsla av att det var tvärtom. Det som alla upprepade var med största säkerhet falskt. Kunde man däremot hitta en iakttagelse som en viss författare var ensam om så var det genast en mer trovärdig upplysning. Varför? Jo, därför att då kom det inte från det allmänna skrivandets stora kökkenmödding, utan det var något som någon verkligen hade upplevt. Om det nu inte var rent påhitt, förstås.”
Med ett förment milt tonfall beskrivs historielöshet och annat kunskapsdränage. Likaså utgör boken ett välriktat hugg mot nationalstaten som konstlad produkt. Kritiken av vår enögda kultursyn som vanligen blickar västerut (geografiskt) eller framåt (tidsmässigt) går inte att missa.
Samtidigt är romanen den roligast formulerade sorg över en svunnen tid jag någonsin läst.