Övers: Patrik Hammarsten
Norstedts
Efter tio exceptionellt framgångsrika krimböcker om den Chandlerinspirerade detektiven Harry Bosch, överraskade femtioårige Michael Connelly år 2005 med en ny, simultan, krimgestalt. Med ”I lagens limo” – även filmatiserad – introducerades försvarsadvokaten Mickey Haller, vars signum är hans bokstavligen mobila kontor: en Lincoln-bil med en före detta klient som arbetar av sin skuld som Hallers chaufför.
Connelly gav sig ut på nytt, outforskat vatten, låt vara i en annan, uramerikansk krimgenre: rättegångsromanen. Domstolssystemet med jury, trixande advokater och självrättfärdiga domare har, sedan jag läste Lucky Luke på 70-talet, i mina ögon alltid framstått som en absurd parodi på rättvisa. Connellys smarta och streetsmarta advokat har inte nämnvärt förändrat min grundsyn.
I Hallersvitens femte bok, ”Skuldens gudar”, framstår det amerikanska domstolssystemet närmast som en löjeväckande satir på rättvisa. En prostituerad – en klient från första Hallerboken – blir mördad. Hennes cyberhallick, som i dubbel mening servar hennes eskortverksamhet via en internetsida, anhålls för mordet.
Haller anlitas. Och börjar i vanligt ordning fixa och trixa med lagen, för att försöka fria sina gärna obehagliga, om inte rent kriminella klienter. Varje medborgare ska ju, som det heter, ha samma rätt till bästa tänkbara försvar. Haller utnyttjar varje juridiskt kryphål, tänjer på alla gränser. Ofta tänker jag att om det är någon som borde finkas omgående så är det Mickey Haller.
Jämfört med annan krim, erbjuder rättegångsgenren en mer lågintensiv och fiffigare slags spänning. ”Skuldens gudar” är rentav seriens bästa, mest stillsamt rafflande del. Delvis för att Connelly numera är så hemmastadd i advokatvärlden att han inte längre behöver bevisa sina kunskaper. I seriens tidigare delar har jag ofta irriterats av en föreläsande, rentav docerande författare. Nu kan Connelly obehindrat ägna mer energi åt gestaltningen, med gott, underhållande resultat.
Att Connelly så övertygande demonterar min tro på det amerikanska jurysystemet och den så kallat blinda rättvisan, är sannolikt delvis omedvetet. Delvis handlar det om perspektiv.
Är verkligen den svenska modellen så mycket bättre? Mer rättvis? Klanderfri?
I förbifarten poppar ett namn upp: Thomas Quick.