Albert Bonniers förlag
Att låta X:et Erixson måla upp barndomsmiljön – via verk som ”Separator 1926” och ”Tumba på Strömblads tid”– är ett lovande grepp i inledningen till Ernst Brunners ”Där går han”, presenterad som en skönlitterär självbiografi fri från fiktiva inslag.
Den omfattar åren 1950–1970, och när Ernst först uppenbarar sig ligger han ännu i mamma Gertruds mage. På ett köksbord i Svarta Villan föds han som fjärde sonen i en österrikisk familj som för två år sen kommit till det nya landet Sverige med traumatiska upplevelser i bagaget.
Att frivolt inifrånskildra sin egen födelse har Brunner knyckt från Lawrence Sternes 1700-talsroman ”Tristram Shandy” (även filmversion finns). Och nog är det betecknande för en så självcentrerad person som Ernst Brunner att han även i prenatalt tillstånd är den agerande huvudpersonen, allt medan mamman ”som jamat ynkligt började råma”.
”Jag tar med det i texten bara för att det inte fallit mig ur minnet”, ursäktar han sig på ett ställe. Men det är sannerligen inte mycket som tillåtits falla/besparas eventuella läsare. Allt ”räddas” till boksidorna.
Här finns också reflexioner över ord och språk som kunde anstå en blivande författare men stannar vid det lättfångat ytliga.
Ernst Brunner har förvisso en historia värd att berätta. Inte bara den om hur välfärden och konsumtionen ökar undan för undan i folkhemssverige. Viktigare – och omöjlig att upprepa – är berättelsen om det kosmopolitiska arbetarsamhälle som på 50-talet växte fram kring Seppan, separatorfabriken söder om Stockholm.
Den historien överskuggas dock av en annan, närmast karikatyrisk bild: den driftiga invandrarfamiljen som den sociala ingenjörskonstens idealprodukt och den unge Ernst, ”Ärtan”, som dess verkliga succé.
Som helhet är ”Där går han” det grabbigaste jag inte trodde kunde publiceras år 2014.
Dessvärre utgör de över 500 sidorna i ”Där går han” första delen i en planerad trilogi.