Karneval förlag
Ojojoj. Torbjörn Säfves alternativa svenska litteraturhistoria avverkar 469 år på 439 sidor.
Texten: En bredpenslad, böljande ballad. Språket: Mustigt muskulöst, späckat av halsbrytande metaforer. Gustav Vasas bibel 1543 markerar startskottet. Mållinjen sprängs 2012. Fritänkarna är författarna som vägrar gå omkring med hopsydd mun. Fritänkare som slungar sitt anatema över kyrkan, adeln, kungaväldet, klassförtrycket, folkhemmet. Så formar sig Säfves subjektiva sanningar till en omtumlande läsning som tvingar läsaren att reflektera, ta ställning (inte minst när det gäller Säfves beskrivning av 2000-talet: "Vi lever i skitstövlarnas diktatur, nämligen.")
Torbjörn Säfve: Jag har läst det mesta av honom. Romanen "Siki" (1977) är ett mästerverk. "En gentleman äntrar ringen" (1990) tillhör det bästa som skrivits om boxning. Säfves maniskt expressiva stil är som klippt för fritänkarna som passerar revy i hans senaste bok. Jag imponeras av Säfves beläsenhet och hans förmåga att med några meningar sammanfatta och gestalta idéer och samhälleliga processer.
"Fritänkare" är ett kunskapslyft som säkert provocerar. Men framför allt: Vi får en påminnelse om råbarkade rabulister och andra gisslare och kritiker av Makten som är värda att minnas och läsas. Dock: Urvalet skiljer sig inte markant från den gängse och etablerade litteraturhistorien. Bokens styrka: Den infogar författarna i ett större, samhällligt sammanhang.
1700–talet var i mycket en lallande lunk. 1728 sammanfattas sålunda: "Inget av värde skrivs./.../De flesta skrivare bara pratar, krökar och gökar." Se där – ett exempel på språkdräkten i Säfves alternativa litteraturhistoria.