Ordfront
Varför har den ekonomiska tillväxten under flera decennier gått till ägarvinster istället för lönehöjningar?
Den på ytan enkla frågan tar dokumentärfilmaren, och nu författaren, Erik Sandberg på en resa genom det moderna Sveriges ekonomiska framväxt. På ett resonerande, lågmält, nyfiket sätt följer han linjerna i svensk ekonomi och ser hur nyliberala nationalekonomiska teorier fått hegemoni och hur politiska beslut helt baserats på dessa teorier.
Han gör ett grundligt, imponerande arbete när han går igenom stora delar av det moderna Sveriges ekonomiska historia i jakt på svaret på sin fråga. Han läser källor, intervjuar företagare, fackföreningsmän, politiker och ekonomer. Han resonerar.
Och hans bok visar, utan moraliserande pekpinnar eller tydlig ideologiskt ställningstagande, hur vi hamnat där vi är dag. Hur klyftorna i samhället ökat oberoende av regeringsfärger. Hur en enda ekonomisk samhällsanalys fått råda under lång tid och vart det tagit oss. Lönesänkarna är ögonöppnande läsning. Lågmäld i sin form. Explosiv i sitt innehåll.
Och det är omöjligt att efter läsning av boken inte stillsamt ställa sig frågor om vad som händer med ett samhälle där klyftorna får öka så ohämmat i den eviga tillväxtens namn? Ett samhälle där valspråket är samma gamla - satsa
på dig själv – och där politiken är helt ”moraliskt blind” som sociologen Zygmunt Bauman så träffande beskrivit den. För visst är det väl så att 13 procent till ett främlingsfientligt parti är ett tydligt underkänt till det nyliberala samhällsbygget?
Sverigedemokrater i riksdagen och grekiska nazister i EU, det är väl egentligen uttryck för samma sak? Uttryck för att man inte kan slita isär ett samhälle hur mycket som helst, utan att det får hemska konsekvenser. I ett samhälle med stora klyftor, där sådant som solidaritet offras helt på den individuella frihetens altare, där får vi stora grupper av rädda medborgare, och rädda medborgare lyssnar gärna på enkla lösningar. Som, exempelvis, den om att allt skulle bli så mycket bättre utan invandringen.