Historien om trettioåriga kriget
Ordfront förlag
När vår förre utrikesminister Carl Bildt sammanfattade läget i världen och sin tid på UD, liknade han tillståndet i Syrien, Irak och stora delar av arabvärlden med ”det trettioåriga kriget”. En metafor för en långvarig och oöverblickbar konflikt med många agerande, religiösa övertoner och stort mänskligt lidande.
Dick Harrisons nyutkomna historieberättelse ”Ett stort lidande har kommit över oss” hjälper oss att förstå hur oerhört träffande denna metafor är. Terrorn som ett redskap för propagandan, med kroatiska ryttare som den tidens ISIS. De många och komplicerade allianserna som ständigt bröts upp till nya förbund.
Dick Harrison lyfter det trettioåriga kriget ur 1600-talets Europa till vår tid genom att benämna det ett världskrig. Ett krig som lockade in allt fler aktörer och som alls inte geografiskt stannade i de tyska smårikena utan spred sig till Sydamerika och Afrika, som ett kolonialkrig.
Dick Harrison har skrivit en ambitiös bok som söker fånga det långvariga kriget ur så många olika aspekter som möjligt. Han växlar mellan vad han kalla för ett ”grodperspektiv” och ett ”fallskärmsperspektiv”. Dåtidens ”vanliga” människor får komma till tals med sina berättelser, vilket ger en jordnära skildring.
Soldaten Peter Hagendorfs dagboksanteckningar, tidigare utgivna av Jan Peters (Ordfront förlag) ger ögonvittnesskildingar till Harrisons berättande. Porträtten av dåtidens aktörer är noggranna och medryckande. Framför allt skildras Richelieu och Oxenstierna på ett formidabelt sätt. De båda var Europas största statsmän samtidigt som de stod vid sidan om den officiella makten. Dick Harrison visar också hur kriget underlättade för statsmakter att ta en mer tydlig form, vilket inte minst gäller Sverige
Många har skrivit om trettioåriga kriget. Dick Harrisons förtjänst är de många perspektiven och kopplingen till nutiden. På ett sätt tog trettioåriga kriget inte slut förrän år 1918. Som läsare saknar jag dock den berättarglädje och språkliga lätthet som återfinns hos Peter Englund i ”Ofredsår”. En bok som Harrison för övrigt presenterar som ”en allmän skildring av första hälften av 1600-talet med fokus på Erik Dahlberg”. Det är inte en rättvisande beskrivning. Peter Englund och Dick Harrisons berättelser om trettioåriga kriget är påfallande lika varandra i ambition, upplägg och innehåll. Kanske avslöjas ett akademikomplex hos författaren i den kommentaren.