Bonnier Carlsen
I sin nya mellanåldersbok "Röda spår" har Katarina Genar gett huvudrollen åt en kille. Samuel, som håglöst ser sommaren breda ut sig likt en öken, utan bästa kompisarna. De ska på seglarsemester tillsammans, och Samuel känner sig ratad.
Ödet visar sig emellertid ha nåt helt annat i beredskap. Två veckor ihop med pappa, mitt ute i skogen. I Lunabo, ett före detta konstnärshem från sekelsiftet, nära byn Rädslan. Och, vilket de snart blir varse, väldigt mycket off all uppkopplad civilisation. Avfolkningsbygd är bara förnamnet. Ingen skola, lanthandeln deppar och de unga flyttar ifrån. En handfull människor samt ett och annat original är snart allt som återstår. Och så förstås den tragiska historien om konstnären på Lunabo och dottern Magdalena.
Från en öken till en annan? Nja. För vad händer med stadskillen Samuel? Jo, sinnena aktiveras. Skogen, huset, ensamheten och den klaustrofobiska atmosfären skärper uppmärksamheten. En gungstol gungar utan anledning. Den djupa mörka sjön med näckrosorna känns hotfull. En röst viskar. Någon vill befrias ur dåtidens grepp och få ro. Men hur?
Det är som ett pussel med skeva bitar, tänker Samuel. Precis som berättelsen i sig. Enkel och vardagligt följsam, lagom skrämmande med en inte särdeles originell intrig. Ändå har Katarina Genar ett sparsmakat och antydande skrivsätt som sporrar läsaren att fylla i ofullständiga glipor själv. För hur var egentligen förhållandet mellan konstnären och hans dotter? Vem var hon? Vem var han? Det får vi inte veta. Men kan fantisera kring.