Albert Bonniers förlag
Det vilar något tragiskt över Erik XIV:s gestalt. Som barn och ung omgärdades han av stora löften; han skulle bli den förste svenske kung att ärva tronen efter sin far och han skulle på allvar etablera Vasaätten som kungasläkt i Sverige. I stället blev hans regering kantad av en rad katastrofer. Likt huvudpersonen i en grekisk tragedi följde kungen sin väg mot det tillsynes ödesbestämda fallet, och slutligen fängelset där döden väntade.
Om denna märkliga kungagestalt, som förenar både svaghet och en tillsynes obändig styrka, har Herman Lindqvist skrivit en utmärkt bok. Precis som vanligt levererar Lindqvist en medryckande och läsvärd berättelse om Erik XIV:s liv, från vaggan till graven.
Erik XIV var född samma år som drottning Elisabeth I av England, 1533. Hans far var Gustav Vasa och hans mor var den tyska furstinnan Katarina av Sachsen-Lauenburg, som avled när Erik bara var några år gammal. Fadern gifte om sig med Margareta Leijonhufvud och fick tio barn till – bland dem bröderna Johan, Magnus och Karl. Erik fick precis som Johan en omsorgsfull renässansutbildning och var den av bröderna som hade bäst läshuvud. Hela livet skrev han, målade och komponerade musik. När Gustav Vasa dog 1560 blev de yngre bröderna hertigar, vilket omedelbart lade grunden till en brödrafejd. Johan hamnade i fängelse, medan Erik XIV som nytillträdd försökte skapa allianser för Sverige – främst genom att fria till Elisabeth av England – men friarförsöken rann ut i sanden.
I stället gifte sig Erik XIV med sin frilla, Karin Månsdotter. Detta i kombination med att Erik tvingades utkämpa ett långt och blodigt krig mot Danmark skapade missnöje mot honom, framför allt inom adeln. Konflikten ledde till en uppgörelse i Uppsala 1567 som brukar kallas Sturemorden, då Erik XIV beordrade att flera medlemmar av släkten Sture skulle avrättas.
Herman Lindqvist visar att Sturemorden blev början till slutet för Erik XIV. Han drabbades av psykisk ohälsa och frigav Johan ur fängelset. Tillsammans med den yngste brodern Karl startade Johan uppror mot Erik och den missnöjda adeln var inte sen att byta sida från kungen till Johan. Erik XIV hamnade i fängelse, där han dog under mystiska omständigheter.
Erik XIV levde i en tid när personer i samhällets toppskikt levde farligt. Den som inte kunde manövrera i de politiska farvattnen och skapa sig allierade riskerade inte bara att mista makten, utan också livet. Erik XIV verkar, såsom Lindqvist framställer honom, snarare ha varit en man som varit bättre anpassad för det stilla livet, än att spela rollen som en maktfurste i Machiavellis anda. Kanske var det just Erik XIV:s oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar – och att även ett giftermål för en kunglig är politik – som blev hans fall.