Natur & Kultur
Vad händer när ickelivet blir det normala tillståndet? När det yttre våldet och det inre föraktet slitit livslusten ur kroppen? När ljuset i slutet av tunneln tonat ut och vardagen blivit till en enda kolsvart nyans av mörker? Kanske blir det som för Eurydike, i Rainer Maria Rilkes diktade version av den kända myten om henne och Orfeus. Hon som hittat sitt hem i döden, gjort dödsriket till sitt. Hon som inte alls längtar efter någon räddande älskare. Hon som inte förstår varför hon ska följa Orfeus upp till jordelivet. Hon som helt enkelt inte längre tror på, eller längtar efter kärlekens räddning.
Ola Nilsson inleder denna tunna roman med en egen översättning av Rilkes dikt. Och sedan iscensätter han sin egen version av denna lyriska tragedi i ett kallt Stockholm. Genom tre koncentrerade delar får vi möta kusinerna som tagit sig namnen Isidor och Paula. De som växte upp tillsammans och som följt varandra genom livet men som slits isär av Paulas kolsvarta tillvaro.
Paula har genom förnedring och våld, främst från en slående mamma, blivit en skuggfigur. En Eurydike i livets underjord. Men Isidor släpper inte tanken på att få henne upp ur mörkret. Han vill rädda kusinen, han vill rädda med kärlek och värme. Han vill tro på ett liv innan döden.
Ola Nilsson berättar symboliskt och skriver konkret. Ibland krockar det, som i hans inledande beskrivning av Isidors arbete som tunnelbaneförare. På ett plan är det en suggestiv symbolisk skildring av den moderna världens underjord. Men på ett annat, språkligt plan, blir det en stundtals övertydlig, nästan barnboksliknande skildring av ett stressigt arbetspass.
Men Ola Nilsson har ett avundsvärt gehör för människors utsatthet. Och han har en enorm skärpa i sin skildring av tillvaro på sidan av radhusmedelklassens ombonade trygghet. Det visade han i sin ”Norrlandstrilogi” och han visar det även här.