Om Sven Delblancs och Reinhold Ljunggrens samarbete och vänskap.
Delblancsällskapet och Karin Hallgren Produktion
Konstnären Reinhold Ljunggren, 1920–2006, var verksam främst i Trosa och senare Vimmerby. Född i Ljungby hade han ett släktskap till den något äldre Sven Ljungberg med sin konst. Samtiden såg honom som en typisk naturmålare och naivist. Mot detta vände sig två författare som hos Ljunggren upplevde något djupare, mer mystiskt och dramatiskt; Gunnar Ekelöf och Sven Delblanc. Om relationen mellan Ljunggren och Delblanc har tre författare ingående berättat i boken ”Diktaren och Målaren”. Lars Ahlbom och Leif Risberg är forskare kring Sven Delblancs författarskap. Kewe Zahr är svärson till Reinhold Ljunggren och fd medarbetare i Sveriges Radio och SvT.
Deras bok är ett mäktigt epos om relationen mellan författare och konstnär. Sven Delblanc i Uppsala önskade sig ständigt Reinhold Ljunggrens bilder som omslag till sina böcker. Han tog också som sin uppgift att presentera och försvara konstnärens plats bland samtidens rörelser och strömningar. Mellan dem växte en djup vänskap fram. De delade något av en skör och stundtals mörk livssyn. I dag har vi Sven Delblancs brev till Reinhold Ljunggren bevarade, medan dennes svar till Sven inte finns kvar eller är åtkomliga. Det ger boken en tyngd mot Delblanc uppfattning av Ljunggren medan det omvända får bli mer anat. Deras samarbete sträckte sig vida över bokomslag. Tillsammans formade de boken ”Sörmland i minnet” och ”Oanat – Osedd”. En liten del av detta praktverk är också ägnat Gunnar Ekelöf som Sven Delblanc uppskattade med vördnad och som även uppmärksammade Ljunggrens konst. Sven Ljunggren gjorde också två målningar av Gunnar Ekelöf och Sven Delblanc som kommit att bli monumentala.
Sven Delblanc tyck haft en förmåga att dominera relationer med mer åsikter om konstnärens måleri än vad denne själv hade. Det finns tecken på att han överdrev det mystiska och pessimistiska i Ljunggrens litografier. ”Diktaren och Målaren” är på så sätt en djupgående studie av konstnären Ljunggrens samlade produktion och plats i svenskt kulturliv. Han gick sina egna vägar för vilket han fick betala ett visst pris under det dogmatiska 70-talets kulturliv. Läsaren lär också känna Sven Delblanc i ett mer personligt och närgånget perspektiv genom dennes önskemål om illustrationer till sina texter.
I ”Diktaren och Målaren” har författarna vänt och vridit på perspektiven. Boken rymmer också en slags enkät som författarna låtit göra kring Ljunggrens porträtt av Ekelöf och Delblanc, samt en sammanställning av de texter som publicerats kring Ljunggrens måleri. Framför allt berättar den på många sätt om vänskapens möjligheter och gränser och viljan att finna sina egna uttrycksformer. Detta är en bok som är mer innehållsrik än vad man först anar vid läsningens början.