Pequod press
Den tog inte slut. Symbolismen – "allpoesin" som poeten Saint-Pol-Roux definierade begreppet vid femtioårsjubileet av Jean Moréas symbolistiska manifest 1886 – frodades som bäst kring slutet av 1800-talet, men är fortfarande i full färd med att odla evigheten och "gnaga i sig Oändligheten".
De nutida arvtagarna är många, och Kristoffer Leandoer fastslår i sin nya bok inte bara att Stéphane Mallarmé (1842–1898) "lagt den moderna poesins teoretiska grund", och att nutida vampyrer och zombier står i skuld till sekelskiftet (och romantiken). Inom rörelsen, eller strax intill, skrällhostar även allsköns ismer och grupperingar: prerafaeliterna, dekadenterna, jugendkonstnärerna. Den syfilitiska, radikala, misogyna, hbt-experimentella, drog-och ordberusade parisiska fin de siécle-scenen är tätt befolkad, har gjort djupa avtryck på 1900- och 2000-talets konst och litteratur. På livsstilar, omställningsrörelser, nöjesindustri... rekvisitan dyker upp överallt, och symbolisternas enastående förmåga att se vardagsföremålen såsom besjälade leder för övrigt Leandoer till en elegant summering av vår tids varufetischism: "Tingen är våra självporträtt i futurum".
Nej, symbolismen är inte död. Enligt Leandoer och Saint-Pol-Roux har den bara börjat.
Allra först var ändå Baudelaire – "Berusa er!" Och Mallarmé och Rimbaud. Nietzsche, Schopenhauer och Proust. Samt en lång rad för vilka kopian var verkligare än originalet: "den mänskliga artefakten är mera natur än naturen själv". Män och kvinnor som var besvikna; diktade om ouppfyllda drömmar, sken och illusioner, eller som Strindberg, hade sina nerver "stämda i D-moll." Författare som här presenteras, sätts in i sammanhang, ställs mot varandra, förses med synestetiska valörer och olösliga själsliga konflikter: Maurice Maeterlinck, Joris-Karl Huysmans, Marie Krysinska, Paul Valéry, Paul Verlaine, Anna de Noailles och många fler.
"Slut. Symbolisterna vid tidens ände" är en lysande introduktion, långt mer innehållsrik än vad som framgår här. Bildad, polyfon, aldrig tråkig eller exkluderande. Ett fynd att längta efter – för den som söker en uppfriskande simtur i förra sekelskiftets melankoliska poesihav.
Som ytterligare bonus är boken försedd med ett flertal texter, av (mestadels) män med sinne för poetisk transcendens, "konsten i allt" och "lukten av gul svett". Lägg därtill att Leandoers egen prosa doftar musikaliskt av en fräsch romantisk ironi som framstår som extra inspirerande – sålunda är mitt recensionsexemplar (generande) fullt av understrykningar, utropstecken och aha, hehe, ok, hmm, jfr Bruno K Öijer, Sara Danius, Edith Södergran ... eller andra, mer privatkryptiskt uppskattande kommentarer.
Fin!