Norstedts
Som barn- och ungdomsboksförfattare är Barbro Lindgren en omistlig nydanare. Hennes författarskap för vuxna är dock inte lika uppmärksammat.
Som stilsäker lyrisk prosaist framträdde hon i ”Felipe”, ”Eldvin” och ”Molnens bröder”, tre vemodigt lakoniska kortromaner om de från livet bortstötta (från 70-talet). Nu finns också ”Dikter i urval 1974–2004”.
Landskapen skiftar, från Värmland och Uppland till Öland och Italien, Estland och Argentina. Barbro Lindgren skriver om tillvarons obegriplighet, livet som så svindlande snabbt är över, om små barn och mycket gamla människor och om djur av alla slag.
I allt finns döden med. ”Jag var livrädd/ för döden/ Ändå kunde jag aldrig få nog av den”. Bara korta stunder i barndomen kan den betvingas: ”Vi kunde inte dö/ på den tiden/ Därför var vi/ ofattbart lyckliga”.
Ibland släpps rimglädjen loss, andra gånger blir det berättande dikter, anekdotisk kortprosa. Ofta en drastisk blandning av vemod, bråddjup sorg och absurd komik och klurig filosofi som i ”Tänk alla miljoner år som inte du var född”.
”Vad är det egentligen hon gör? Ger, snarare? En känsla av att livet är så starkt”, som Madeleine Gustafsson skriver i samlingsvolymens förord. I sin jakt efter det outsagda kommer Barbro Lindgren ibland förbluffande nära den kärna som kanske är alltings mening och som kanske bara kan fångas med de enklaste orden.
Barbro Lindgren har förmågan att skriva för alla åldrar. Det är lätt att ta till sig hennes dikter, lätt att älska många av dem. Efter att ha återläst den delen av hennes stora produktion, inklusive ett par diktsamlingar som inte ingår i det aktuella urvalet, är jag ändå benägen att påstå att lyriken inte är hennes bästa genre.
Hennes poesi har rötter i 70-talets så kallade nyenkelhet. Och det enkla är som bekant det allra svåraste. Hon undgår inte alltid det banala, eller att det osentimentala slirar över till sentimentalitet.
De titlar som ingår i urvalet är ”Gröngölingen är på väg” – med underrubriken ”Dikter för barn och andra”, ”En liten cyklist” – om en mosters sjukdom och död i cancer, ”Hunden med rocken”, ”Nu är du mitt barn” – skriven under mammans sista tid i livet, och ”Restauranten är stängd”. Samt från 2000-talets första år ”När jag var prins utav Arkadien” och ”Det är som i Rom”.
Synd att ”Rapporter från marken” (från 1976) inte tagits med i urvalet, tycker jag. Där finns några av Barbro Lindgrens finaste betraktelser över allt levandes förgänglighet.
För övrigt: ”Vi som ser sandkornen/ när andra ser havet/ – finns det något/ hopp för oss?”