Weyler förlag
Martin är en 64-årig änkeman, pensionerad som bokförläggare, eller snarare ”bortmotad” på grund av sitt ointresse för ”deckarvurmen och litteraturens uttunnade och alltmer kommersialiserade karaktär”. Hans dotter Maria, bara 12 år när mamman dog, är försvunnen ur hans liv sen tre år tillbaka.
Martin upprätthåller rutiner och fysisk trim, men mentalt beskriver han sig som ett fallfärdigt ödehus.
Det är inte första gången Lennart Hagerfors väljer sin huvudperson bland ensamma, livsfega och lätt patetiska män som lämnat sina bästa år (om de ens haft några) bakom sig.
Tro för den skull inte att hans nya roman ”Underjord” är en realistisk berättelse och en fasligt trist och deprimerande historia! Trots att den delvis utspelas nere i de råttbebodda, fuktiga gångar och bergrum som i våning på våning döljer sig under Stockholm.
Visserligen en lite krystad idé men inte om man ser den symboliskt, som ett nedstigande i det undermedvetna eller i de kretsar där Vägvisaren inte heter Vergilius utan Viktoria och det till och med förekommer en hund, fast i motsats till Kerberos (helvetets väktare) inte trehövdad.
Martin lever i självvald ensamhet, trött på ”hjärtliga konversationer” och ”förläggarsjukan” (förakt för sina författares texter). Det är dock en av hans före detta författare, Elof Elofsson, som hjälper honom att få kontakt med Maria.
Dessutom tar Elofsson, nu döende i cancer, med Martin på en rad försoningsbesök – han är en enda stor pudel.
Det är inte uteslutande men till stor del på grund av denne Elofsson som jag tycker att Hagerfors bok liknar en Roy Andersson-film. Den rör sig, till och med bokstavligen, på/över gränsen – mellan fiktion och verklighet, mellan materialistiskt och ”andligt” eller magiskt.
”Underjord” är inte bara en roman om sorg och skuld i far/dotter-relationen utan om dagens svenska litteratur. Kort sagt: om etiska och estetiska frågor. För de sistnämnda görs Elofsson till talesman, rättare sagt domare: ”Litteraturen säger inte längre att det är synd om människorna. Den säger att det är synd om mig.”
Samtidigt finns en etisk dimension i den här kritiken. Medan hoten mot vår tillvaro blir allt fler och tydligare får underhållningsindustrin allt större makt och författarna ägnar sig åt ”självömkan, tjuvnyp och skvaller”.
Vare sig du håller med Elofsson (läs: Hagerfors) eller ej: läs gärna ”Underjord”!