Ordfront förlag
”Att lägga livet tillrätta” (1989) är en bok – omdiskuterad men med status av kurslitteratur som är starkt förknippad med Yvonne Hirdmans namn. Den sociala ingenjörskonsten, Alva Myrdal som dess moder…
Även den som inte läst boken i fråga har tilldelat dess författare en politisk roll som folkhemskritiker. Carl Bildt tryckte ju boken till sitt bröst.
Men Hirdmans resonemang förgrovades, hon blev misstolkad. (”Det är en kritisk blick från vänster! Ser de inte det?”)
Tema Teknik och social förändring tycks ha haft en roll i detta. Det var i Linköping hon som gästforskare hösten 1984 mötte nya idéer om social ingenjörskonst.
Detta och mycket annat läggs tillrätta i Yvonne Hirdmans nya bok ”Medan jag var ung”. Här ges spännande inblickar i hennes tänkande/funderande: steg för steg, prövande, med utmanande frågetecken. Och med den stora feministiska frågan i centrum: ”varför är kvinnor, sorten kvinnor, underordnade – ja, ofta förtryckta, förslavade?”
När hon skrev om sin karismatiska mamma (”Den röda grevinnan”, Augustprisbelönad 2010) tillämpar Yvonne Hirdman historikerns källkritik, i ”Medan jag var ung” har hon oomtvistat tolkningsföreträdet. Den är ju – med hennes egen träffsäkra underrubrik – ”Ego-historia från 1900-talet”.
Ego-delen kan ses som ett slags ”det mest förbjudna”. Fräckt okysk, med ett ”temprament” som det fräser om. ”Denna förbannade sexualitet som gjorde livet så outhärdligt plågsamt. För lite, för fel. Fel. Fan.” Hon får dem i säng, de ”söta” och de ”omöjliga”, den ena mannen efter den andra – före den happy end som stavas Claes.
Hon beklagar sig över uselt minne men har tillgång till en drös dagböcker, inklusive nedkastade drömmar, (dåliga) dikter, romanutkast (alltid ”tröstad av bokstäver”). Dagbokens hinna ”mellan mig nu och mig då” spräcker hon effektivt: ”Vad är det för en jävla liten avundsvärd fjortonårig flicka som dansar fram där på Kaptensvägen en sen lördagskväll och sjunger? Som har ett helt jävla liv framför sig!? Som kokett poserar framför spegeln som en annan Snövit (…)”
Ja, det är mycket ”jävlar” i Yvonne Hirdman. Det som gör hennes egohistoria så levande och engagerande är just att hon lyckas hålla sin vrede brinnande. Och så kan hon verkligen skriva, till och med om ”det vetenskapliga” utan att krångla till det.
Yvonne Hirdman satt i Maktutredningen 1985–90. Hon var med och startade Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning 1978 och 1984 introducerade begreppet genus. Genussystemet som finns överallt och står för segregeringen mellan manligt och kvinnligt med mannen som självklar norm.
Född 1943, mamma tyska med äventyrligt kommunistiskt förflutet, pappa son till legendarisk socialdemokrat. Båda var borta mycket, för studier och jobb – mamma som tolk och reseledare. Det större skeendet har format Yvonne Hirdman likaväl som andra. Ofrånkomligen är hon själv ”genusskadad”, med bitter erfarenhet av underordningsmönstret.
Hennes akademiska karriär är närmast osannolik. Usla skolbetyg, ville bara teckna och måla, fick barn när hon just fyllt 21, gifte sig med fadern enligt borgerlighetens krav – medan hennes egen pappa muttrade att man kan ju alltid skilja sig.
Livet är som en jävla nåldyna, skriver hon nånstans i boken. Men mot alla odds började hon plugga, disputerade och blev så småningom professor i kvinnohistoria i Göteborg och sen i Stockholm i genushistoria.
Säkert har Yvonne Hirdman varit jobbig på många sätt – men såna människor är onekligen intressantast! Och att få igenom saker och ting förutsätter viljestyrka, energi – och egocentricitet.
Tillhörighetstrygghet har sitt pris i den akademiska världen, som odlar sina egna fördomar, förpestas av trakasserier och mobbning (fiender likaväl som vänner namnges).
Med sin mammabok skrev Yvonne Hirdman europeisk historia, egoboken berättar om Sverige från 1940- till 2000-tal. Som läsare och jämnårig med författaren följer jag skildringen av tidsandans svängningar med andlöst intresse:
Sextiotalet med radikal könsrollsdebatt, sjuttiotalet med åttorna och ilskan som det nya, åttiotalet när allt förändrades och särartsfeminister överröstade likhets- och samartsfeminismen, nittiotalet då genus ersatte könsroll och alla politiska partier hade sin version av feminism.
Sen då? Yvonne Hirdman ryser: att se våld som grundläggande i mäns förhållande till kvinnor är en förenklande, populistisk föreställning. Och så detta fokus på sexuell identitet. Kvinnohistoria handlar om makt och politik inskärper hon.
Och jag är benägen att hålla med henne om det mesta.