Atlantis
Herbert Tingstens tid som chefredaktör var en glansperiod för Dagens Nyheter. Den kom dock att sluta i kaos efter Tingstens konflikt med familjen Bonnier. När det gällde att hitta en efterträdare ville familjen säkerställa att man skulle behålla ett inflytande över tidningens ledare- och kulturavdelningar.
Kulturredaktören Olof Lagercrantz såg sig som en självskriven efterträdare till Tingsten, men Bonniers var tveksamma. Dagens Nyheter var kanske landets viktigaste politiska opinionsorgan och Lagercrantz kunde inte beskrivas som en politisk tungviktare.
Efter många turer hit och dit blev lösningen att tidningen fick två chefredaktörer med identiska befogenheter. Sven-Erik Larsson, Upsala Nya Tidnings chefredaktör hade tidigare varit ledarskribent på Dagens Nyheter och han övertygades nu om att komma tillbaka.
Med sig tog han Svante Nycander som senare kom att efterträda honom och som nu skrivit en spännande bok om de konfliktfyllda åren då Dagens Nyheter hade två chefredaktörer som stretade åt olika håll. Boken bygger på tidigare okänt brevmaterial och Olof Lagercrantz dagböcker.
Lagercrantz gav aldrig upp sin strävan att bli ensam chefredaktör. Men han kom under inflytande av stämningarna på 60-talet, framförallt i de författar- och konstnärskretsar som han umgicks i, att dras allt längre till vänster. Från att ha stått antikommunisten Tingsten nära hyllade han senare Mao Zedong och förklarade att antikommunismen var vår tids farligaste idé.
Lagercrantz och Larsson kom naturligtvis ideligen i luven på varandra, men eftersom de insåg att deras fortsatta roll på DN var beroende av att också den andre blev kvar, kom Bonniers förhoppningar om ökat inflytande över tidningens kurs på skam.
Lagercrantz var den ojämförligt mest kände utåt av de två. Också inom tidningen hade han en stark ställning i en redaktion som också den blev alltmer vänstervriden. Larsson verkade nästan enbart med det han skrev på ledarplats och hade lågt anseende på redaktionen utanför ledaravdelningen. Nycander ser som sin uppgift att visa att han var långt mera intressant och självständig än vad de flesta då insåg.
Det lyckas han nog i stort sett med. Men han förklarar inte varför Larsson inte ens förmådde styra över medarbetarna på ledarsidan. Själv minns jag en promenad från en middag hos indiska ambassadören där Larsson lättade sitt hjärta och klagade över att tidigare lugna journalister som Olle Alsén och Thomas Michelsen ”blev som galna” sedan de börjat på ledaravdelningen.
Bara Nycander förblev en klippa.