Natur och Kultur
Allt flera av de kvinnor som levt i skuggan av så kallade kulturmän dras nu fram i ljuset. Ett par exempel: Milena Jesenská som Kafka skrev brev till, Frödings stalker Ida Bäckmann, Per Wästbergs mamma och moster som skymts av den beundrade mannen/älskaren.
Nu är det Märta Abenius (1871–1932) tur. Hon var Hjalmar Söderbergs första hustru, mor till tre av hans barn. Efter tio år dumpad och tvångsintagen på sinnessjukhus. Dog som ett fattighjon.
Johan Cullberg, välkänd psykiater, och Björn Sahlin, Söderbergkännare, fördjupar sig i hennes öde i boken ”Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof”.
Det är, som författarna påpekar, lika mycket en bok om Hjalmar Söderberg. Att beröva ett geni hans gloria är inte avsikten – deras aktning för författarens verk är orubbad. Däremot blixtbelyser Märtas historia hur tonvikten legat på det manliga perspektivet inom såväl litteraturvetenskap som psykiatri
”Tycker du inte att det är en modig flicka som vågar gifta sig med mig?” skrev Hjalmar Söderberg 1898 i brev till Frida, hans syster och förtrogna. I ett annat brev karaktäriserar han sig – kokett men med viss självinsikt – som ”en ganska spräcklig ängel”.
Hjalmar hade gjort en klassresa när han 1899 gifte sig med Märta Abenius. Utan egen förmögenhet var hon dock hänvisad åt ”äktenskaplig prostitution”. Graviditeterna kom tätt, och hon led av en svår reumatisk sjukdom som krävde behandling på olika kuranstalter.
Trots generösa förskott från förlaget var ekonomin usel. Hjalmars whisky- och krogvanor kostade dubbelt så mycket per år som Märtas kurortsvistelser. Ogenerat lät han andra bidra till försörjningen.
Under åren före skilsmässan från Märta levde han dubbelliv med Maria von Platen, och när det förhållandet sprack bildade han ny, hemlig familj i Danmark med Emilie Voss och dottern Betty.
Hjalmar kunde skylla på bristande arbetsro och fly när han inte stod ut med Märta. Hon kunde bara reagera med ”hysteri”, starka utspel av frustrerad ilska och förtvivlan.
I sina strävanden att få Märta sinnessjukförklarad och skild från barnen understöddes Hjalmar av mäktiga vänner som Lisen och Karl Otto Bonnier, Ebba Levertin, Ernest Thiel och Alban Keyser, Märtas halvbror som hatade henne.
Lisen Bonnier, gift med Hjalmars förläggare Karl Otto, tog ekonomiskt ansvar för hans barn och skaffade dem en husföreståndarinna: Elisabeth (Lisa) Andersson, intrigant och konfliktskapande.
Som kvinna var Märta rättslös, offer för manlig övermakt. Misshandlad av psykiatrin, nonchalerad av juridiken – ingen tillvaratog hennes intressen. Vid skilsmässan fick Hjalmar vårdnaden om barnen och behövde inte betala underhåll!
Svåråtkomliga sjukjournaler och läkarutlåtanden utgör värdefulla källor för Cullberg och Sahlin. Partiska, slarviga utredningar men inga dokumenterade tecken på sinnessjukdom eller belägg för att Märta skulle vara mentalt efterbliven.
Sakligt redovisar de sin omfattande forskning och alla märkliga turer kring detta ”själamord”. Ofta dramatiskt men nästan för detaljerat för att hålla intresset på topp.
Att en stor författare/konstnär kan vara den ynkligaste av människor är ingen nyhet. Men nog blir jag under läsningen både besviken och upprörd av Hjalmar Söderbergs okänslighet, egocentricitet och cynism. Och det gripande brevet från Märta till sonen Tom, återgivet på bokens slutsidor, glömmer man inte i första taget.