Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens
Norstedts
Få historiska epoker och platser fascinerar ännu som renässansens Florens. Familjen framför andra som, till en början utan någon formell politisk position, styrde och påverkade var den beryktade Medicierna. Om denna familjs öden, framgångar och bakslag har Göran Hägg ägnat sin senaste bok.
Hägg inleder boken med att hänvisa till mannen som framför andra etablerade renässansen som begrepp och intresset för denna period, schweizaren Jacob Burckhardt. Genom sin bok "Renässanskulturen i Italien" satte Burckhardt, på gott och ont, bilden av renässansen som – vilket Hägg lyfter fram – fortfarande dominerar synen på perioden. Renässansen är enligt Burckhardts definition perioden mellan Digerdöden cirka 1350 och plundringen av Rom 1527. Den kännetecknas av konsten, filosofin och litteraturen som alla blomstrade och kanske allra mest i Florens. Där byggdes den enorma katedralen Santa Maria Dei Fiore, till stor del finansierad av familjen Medici, vilken manifesterade stadens inflytande och ställning.
Vi får följa familjen Medici från dess förste bemärkte medlem, Giovanni di Bicci de’ Medici som levde i början av 1400-talet, fram till den siste, Cosimo III som levde på 1700-talet. Från början gjorde sig den sig rik som bankfamilj, och det lade grunden för släktens politiska ambitioner som ledde till att de blev storhertigar av Toscana. Flera av släktens medlemmar lyckades nå ända till påveämbetet, såsom kardinalen Giovanni de’ Medici som är känd som påven Leo X (i ämbetet 1513–1521). Släktens mest bemärkte medlem var Lorenzo de’ Medici, kallad il Magnifico, som framför allt var en förespråkare för humanism, bildning och fungerade som en betydelsefull konstmecenat.
Med ett högst intressant ämne och en erfaren skribent som Hägg är förstås förväntningarna på boken höga. Men tyvärr brister boken på flera punkter. Hägg skriver flyhänt i vanliga fall, men i den här boken blir det snarast en nackdel. Episoder som hade behövt utarbetas mer för att bli intressanta hastas igenom – så sker exempelvis med det berömda mordet i katedralen på en av familjen Medicis medlemmar 1478. I stället för att fokusera på en del formande händelser är det som om Hägg vill ha med allt, alla detaljer och alla personer, och framför allt alla mord och komplotter. Framställningen liknar alltmer en osorterad krönika ju längre man läser. För den som, trots Häggs bok, inte blivit avskräckt från att läsa mer om renässansen kan jag i stället rekommendera Burckhardts egen bok. Trots att den utkom första gången redan 1860 känns den betydligt modernare i både sin ton och människouppfattning.