Albert Bonniers förlag
"Städer som inte är städer" är en rätt krävande bok. Städerna, som kanske är skådeplats för en del av innehållet, tycks både godtyckliga och utbytbara, det är (kanske) London, Tokyo, Mexico City, Helsingfors eller St Petersburg "i närheten av Minsk”, till exempel.
Städerna i romanen kan möjligen vara fantasier, psykoser eller rusdrömmar, eller speglingar av en och samma plats i en berättelse som faller samman. Eller snarare – en bok som aldrig hållit samman, eftersom det som sker allt som oftast är mycket kaotiskt, överhettat, våldsamt, skitigt.
Man undrar lite över Leif Holmstrands arbetssätt, klipper han isär och blandar eller skriver han så medvetet kaotiskt direkt? Det är inte lätt att säga vad som är botten i romanen, vad som är "sant” och "osant”.
I prologen står att läsa, att berättaren/författaren tänker underhålla med historier "och slå sönder dem innan de hinner avslöja något av vad som så lockande hållits fram till hälften.”
Romanen ska vidare följa någon slags struktur efter Lorcas "Poet i New York" och dikter av Edith Södergran. Vilket den tycks göra. Södergrans dikttitlar känner jag igen i texten här, där de dyker upp i versaler, Lorca kan jag sämre, men antar att han är med på samma sätt.
Vi har Peter och Mona, som är samma ibland, en han som är en hon, i prostitution och/eller i frivillig underkastelse, i påtvingad eller uppsökt förnedring. Vi har brevkorrespondens från andra och skeenden där vem som upplever dem är högst oklart. Vi har vad som tycks vara avlyssnade brottstycken av samtal.
Det antyds om tidigare krig och katastrofer (jordbävning/kärnkraftskatastrof i Tokyo) och som en föraning om apokalypsen rasar gigantiska skogsbränder i Kalifornien när boken närmar sig slutet.
En bok om upplösning, om liv i en värld i upplösning. Holmstrands förra bok, "Tjuvklyftan" (2013), var mycket lyckad med sitt oroande innehåll och sin associativa text. "Städer som inte är städer" kan ses som ett fascinerande försök att i ännu högre grad testa gränserna för vad en roman kan vara, men jag tycker att den som läsupplevelse kollapsar av egen tyngd.