Norstedts
Ninni Holmqvist debuterade 1995 med novellsamlingen ”Kostym”. Där, i berättelserna om karga och sargade personer, gled språket ibland och lite omärkligt över i alternativa, suggestiva, verkligheter.
I den dystopiska romanen ”Enhet” (2006) är ramarna annorlunda, språket konkretare. Människorna fortsatt utsatta.
I nyutkomna, 500-sidiga, ”Precis som att börja om” är jaget, Pia-Lisa, inte det lättsammaste av flickebarn. Hon framstår som en udda fågel i familjen (pappa, mamma, två döttrar) som först verkar skapligt stabil – men läsaren anar underströmmar. Fadern är en uppburen pianist och estradör, modern besitter en mer undflyende personlighet. Romanen utvecklas snart till psykologisk pusseldeckare när Pia-Lisas älskade barnflicka Ulla går upp i rök.
Sanningen, som likt skönheten ofta ligger i betraktarens öga, ska uppenbara sig, för att snart åter bli en annan.
Ninni Holmqvist skriver vad man brukar kalla flyhänt. Hon är en säker stilist, nästan alltför säker. Miljöbeskrivningen tyngs bitvis av tidsmarkörer och diverse longörer. Vardagliga gester, hanterande av mat, dialoger – mycket sker liksom i slow motion. Det kan vara ett grepp: dagens läsare är säkert påverkade av vår tids nervösa snabbhet, på 60- och 70-talen (där romanen huvudsakligen utspelar sig) var tempot ett annat.
Pia-Lisas ungdomsår framlevs på mer eller mindre stadiga ben – bland det som vacklar finns egna könsidentiteten. Nå, kanske inte så mycket för henne själv, det är omgivningen som inte helhjärtat uppskattar faktum: hon inser tidigt att hon är bisexuell.
Romanens teman rör sig runt svek och tillit. När båda tycks etablerade vrids de ett varv igen och byter plats på skalan.
Pia-Lisa far illa av andras tillkortakommanden, i faderns fall ska de visa sig vara av gigantiska mått. Å andra sidan möter hon inte heller sina medmänniskor med den uppriktighet och kärlek hon själv önskar krama ur dem.
Svek är allas arvedel, mellanrummen mellan människorna tragiskt stora och ödesmättade.
Kanske rymmer slutet ett hopp, en möjlighet ”att börja om”, men den läsare som tvivlar kan inte klandras.