Översättning: Dorothee Sporrong
Norstedts
"All intellektuell och konstnärlig verksamhet, till och med skämt, ironier och parodier, upptas bättre av mängden om den någonstans bakom det stora verket eller det stora skämtet kan skönja en kuk och ett par pungkulor."
Sannolikt kommer öppningen i Siri Hustvedts nya bok "Den lysande världen", mästerligt översatt av Dorothee Sporrong, att citeras i fler sammanhang än detta. Ett bryskt och oemotståndligt konstaterande. Som inledning till en lika intellektuellt generös som underhållande polemisk och satirisk, bitvis även bitter och sorglig roman, är den perfekt.
Det är i bokens förord som fiktive redaktören I V Hess ger läsaren denna första nyckel till den gåtfulla Harriet Burden, även kallad Harry. Olika omständigheter har fått Hess att sammanställa material – däribland Burdens egna anteckningar – för att sedan försöka konstruera en berättelse, avtäcka en levnadshistoria med flera lager av "dubbel- och flertydigheter".
Resultatet blir ett slags postum antologi med olika röster, även kritiska, och med hänvisning till Margaret Cavendish (1623-1673), en av Burdens – och Hustvedts – otaliga konsthistoriska, filosofiska, litterära, psykologiska, naturvetenskapliga referenser, ges den samma titel som Cavendish sista verk: "Den lysande världen".
Ett 1600-talsgeni, tillika hertiginna av Newcastle, som drömde om att äras efter sin död. Medan den hittills alltför förbigångna New York-konstnären Harriet Burden, änka efter konsthandlaren Felix och i likhet med Hustvedt själv bosatt i Brooklyn, vill ta revansch i levande livet; inget står i vägen mer än hennes "egen börda, Burden själv." Hon vill uppnå full volym, som den rasande allätare hon i grunden är, och presentera sina konstnärsjag utifrån en manlig persona.
I tre projekt under samlingsnamnet "Maskeringar", ingår hon runt millenieskiftet avtal med tre män: Burden är den hemliga kreatören, men använder deras namn som alias. Utställningarna gör succé. För Anton Tish, wannabe-konstnären som tillhandahåller den första pseudonymen, tar karriären därefter slut. Samarbetet med svarte performanceartisten Phineas Eldrige fungerar tilllfredsställande för bägge parter, medan däremot den "faustiska pakten" med konstnären Rune (Larsen) raserar allt. Hans omnivora aptit överträffar Burdens. Hon förblir anonym. Hans namn går till eftervärlden.
Siri Hustvedts blottläggande ikonografi är oförändrat stabil, och "Den lysande världen" med sitt rungande kvinnovrål: Se mig! är ett fenomenalt utforskande av minnets konstruktioner, perception, könsmaktsordning, performativitet, raseri och lustfylld hämnd: "Ingen jublar högre i hämnd än en kvinna, skrev Juvenalis ... och jag undrar varför, pojkar. Jag undrar varför."