Atlantis Noir
Wilhelm Agrell, välkänd forskare, professor i underrättelseanalys, har velat använda sina kunskaper till att skriva en roman iscensatt i underrättelsevärlden. Han skapar en huvudperson, anställd inom det svenska försvaret och med uppgift att hålla kontakten med sina israeliska motsvarigheter.
Han berättar om dennes upplevelser som ung FN-officer vid Suezkanalen efter oktoberkriget 1973 där han blir god vän med en israelisk officer och förälskar sig i en ung israelisk kvinna. Allt detta får vi ta del av genom återblickar från dagens händelser.
Men det som är den egentliga berättelsen är mera svåråtkomligt. Det blir en massa korta glimtar inklusive en rad bilresor mot hemliga mål och plötsliga möten på ett kafé vid stranden utanför Tel Aviv. Naturligtvis möter han sin forna kärlek igen och hon ställer krav på honom att agera för att lösa en tragisk händelse.
Här blir romanen mera som ett utkast till en roman som aldrig blivit färdigskriven. Ingen av gestalterna känns på något sätt som en angelägen medmänniska och det som händer blir alltmer oklart ju närmare slutet vi kommer.
En naiv svensk flicka råkar bli huvudpersonens medpassagerare på flyget till Israel. Hennes okunnighet om konflikten är monumental men hon har engagerat sig i en palestinsk biståndsorganisation. Hon är försvunnen i större delen av berättelsen men får mot slutet ett uppdrag som vi dock aldrig får veta om hon lyckas utföra eller vilket resultat det ger.
Nej, det här kunde kanske ha blivit en bra roman, men Wilhelm Agrell verkar ha tröttnat och lämnat ifrån sig något som aldrig borde ha tryckts.