Albert Bonniers förlag
Sara Danius utforskar vardagen och människan som tidshistorisk varelse. Förra årets ”Den blå tvålen” fokuserade på synligheten, den sinnliga verkligheten, för att därmed fånga historiska förändringar. På ett skarpsinnigt och stilistiskt synnerligen underhållande sätt gjorde hon ting och kläder till framträdande tema hos realismens klassiker Stendhal, Balzac och Flaubert.
Bredare och mer personlig eftersom den utgår från hennes olika intresseområden är Sara Danius nya bok ”Husmoderns död”. En tämligen hisnande blandning texter med tillkomstår mellan 1986 och 2013. Merparten har tidigare tryckts i Dagens Nyheter, annat är från början anföranden eller förord i böcker. Inblick i hennes eget liv ger texten till Danius Sommar-program 2013.
En avundsvärd stilistisk lätthet präglar allt hon skriver. En del alltför korta texter kan dock lämna läsaren otillfredsställd. De borde inte ha tagits med om ”Husmoderns död” hade etiketterats som essäsamling, men Danius nöjer sig ju med tillägget ”och andra texter” i titeln.
Hon rör sig från Tomas Tranströmers Stockholm (rummet uppmärksammar som en förbisedd kategori i hans poesi) och Walter Benjamins Berlin till de tyska kulturemigranternas Hollywood och farfar Orrefors-disponentens brukssamhälle.
Här finns inte bara de stora – Balzac, Proust, Joyce, Woolf , Thomas Mann. Spirituellt ges plats även åt en ”småklåpare” i litteraturhistorien, åt mode, fotografi, konstglas, kokböcker och mat.
Med civilisationskritiska verktyg går hon lös på Bonniers kokbok, fyra versioner mellan 1960 och 2010. Drastiska belägg (därtill autentiskt illustrerade – ”Visste man inte vad dirty realism är, vet man det nu”) för att medelklassens husmor en gång var ”både kvinna och man, siren och slaktare, Eros och Thanatos”. Vår tid har avmaskuliniserat henne, precis som gränserna mellan människa och maskin blivit allt mer upplösta.
Titelessän är ett bevis så gott som något på att Sara Danius är en mästare i den svåra genre som inte bara kräver lätt buren bildning och stilistisk briljans utan också vardaglig klokhet och skarpsinne.
Därtill kommer att essäisten måste gestalta och ”sätta sig själv på spel”, som hon skriver i ”Sven Lindqvist in action”, den text som nog överraskar mig mest.
”Husmoderns död” är som en stor konfektask att först välja favoritpraliner ur – för att sen glupskt avsmaka resten. Sara Danius erbjuder inte bara ett nytt sätt att läsa världen; implicit ryms här en livsuppfattning.
Liksom Virginia Woolf är Danius ute efter ”det särskilda i vardagen”, den domän som Jane Austen hade så utsökt handlag med eller som Nathalie Sarraute lyfte fram i talet, dialogen, för att sondera ”själens mikrovågor”.
Vilket inte motsäger att Danius också är öppen för den vardagliga världens osannolikhet hos en ”det möjligas författare” som Italo Calvino.