Albert Bonniers förlag
Det är 1600-tal i Mikael Berglunds debutroman med den märkliga titeln, men atmosfären jag upplever medan jag läser den är närmast urtida. Urtida som landskapet i vilket den utspelar sig; långt norrut i Sverige, med isande köldvintrar, gungande myrar, fjäll och renraider, sedan gammalt bebott endast av urbefolkningen, nomaderna, som författaren väljer att kalla dem.
Men nu rasar krig söderut. Den svenska kronan är i desperat behov av pengar och skickar knektar norrut; det finns silver i fjällen. Så tar kolonisationen av en tredjedel av Sverige fart – naturligtvis på nomadernas bekostnad.
I detta urgamla landskap färdas en ensam kvinna med en get. Hennes namn är Judit. Hon har lämnat sin boplats och sin far för att söka efter sin mor Siri, som försvunnit med nomaderna. Men kanske ännu mer för att söka ensamhet och frihet.
En tid slår hon följe med den av kronan utsände Eirich Anders Albrecht; tillräckligt länge för att bli gravid med hans barn. Men Eirich försvinner, och när tiden är inne föder Judit sin son Niila ensam på fjället. Kort därefter tar hon också till sig en annan kvinnas spädbarn, en flicka som hon ger namnet Rigmor. Det är Rigmor som kommer att bli hennes följeslagerska. Niila lämnar Judit vid ännu ett kort möte över till hans far, av skäl som förblir oklara.
Judit är kvinnan som vandrar, den som aldrig stannar kvar. Hon kan söka sig till människor för en tid, men låter ingen komma nära och bryter alltid upp. Kanske är förhållandet till Rigmor, barnet som livsnödvändigt behöver henne och som hon inte kan lämna, den första riktigt nära relation hon har haft. Över denna rädsla för närhet vore det naturligtvis lätt att från ett nutida perspektiv försöka psykologisera. Men jag vill hellre låta Judit förbli den i många stycken hemlighetsfulla gestalt hon är, full av motsägelser, nästan mytisk; en ensamt lysande fackla av liv mitt i vildmarken och kölden, på en gång urstark och ytterligt sårbar.
"Ett föremåls berättelse om obesvar" är en både mogen och stilsäker debut. En historia berättad med suggestiv kraft, och med en alldeles egen röst. Jag tycker mycket om det språk som Mikael Berglund funnit, som på ett fängslande sätt speglar det nordliga landskapet och dess människor, både deras ordknappa karghet och dess skönhet. Den hårda kampen för överlevnad i en tid då människan ännu levde i symbios med sin omgivning och kunde känna samhörighet också med sina fiender rovdjuren.
Den här romanen är en säregen läsupplevelse. Jag hoppas och tror på flera sådana från Mikael Berglunds penna.