Biografi
Wahlström & Widstrand
Det hör inte till vanligheterna att en son så oförblommerat uttrycker beundran för sin far som Per Wästberg gjort i sina publicerade dagböcker och självbiografier. Men vad visste han egentligen om pappan?
”De hemliga rummen”, titeln på första delen (2006) i Per Wästbergs memoarserie, skulle lika väl ha passat hans nya bok, som i stället fått heta ”Erik och Margot. En kärlekshistoria”.
Personerna
Erik (Wästberg) – pappan, fattigstudenten som gifte sig med den rika, oskyldiga flickan och blev journalist, lika känd för sin ”urbana charm” som för sina reportage och krönikor i Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet.
Margot (Hirsch, senare Höjering) – Pers tretton år äldre moster, hans lek- och äventyrskamrat, senare Eriks sekreterare och alltid en självklar del av den närmaste familjen.
Greta (född Hirsch) – Eriks hustru, oegennyttigt lojal och med mottot att uppriktighet bara för elände med sig.
Våldtäkt!
De tre föreföll Per ”så vänligt anpassbara”. Han spanade efter vuxnas hemligheter men fann inte den som doldes inom hans egen familj: att Erik och Margot hade en kärleksrelation. Den inleddes med en våldtäkt och varade i drygt sjutton år, till Eriks död julen 1954.
Förgäves söker Per Wästberg spår i egna minnen och spekulerar med respektens distans om deras förhållande. ”I någon grundläggande mening förblir vi alla okända, och oväntade, för varandra.”
”Oåtkomlig men nära” skrev den unge Per i dagboken om fadern. Och om Greta: ”Jag kommer aldrig åt mammas kärna”. En brist på språk för det personliga dämpade alla starka uttryck i familjen; ”en ryckning i mungipan är som ett skilsmässogräl”.
Varsamhet
Förmodligen bidrog detta till att bevara Eriks och Margits hemlighet. Några vänner anade nog ”men det var som med prins Bertil och Lilian: man blundade”. Det får Per i mitten av 80-talet veta vid samtal med Kerstin Wijkmark Bernadotte, kollega till Erik.
Femtio år efter Eriks död förmås Margot att för första gången berätta, och hon ger Per frihet att skriva -- med förbehållet att Greta hölls utanför. Hon dog 2006 och Margot 2013.
Per Wästberg iakttar varsamhet gentemot de båda kvinnorna, medan Erik (och hans destruktiva livsföring) framstår i ny och ibland skoningslös ljussättning. Kanske för att Per har erfarenheter av samma slags dubbelliv.
Stor hemlighet
För Eriks och Margots del slutade det inte i en familjetragedi. Inte heller får läsaren intrycket att förlusten av en fadersbild upplevs som en tragedi eller ens medför en omvärdering. I stället blir det ett sätt att möta pappan – bokens centralgestalt – ”såsom den han också var”. Och kärleken förändras inte.
”Erik och Margot” blir förstås även ett led i Per Wästberg utforskning av det egna jaget. Därmed läggs nya drag till den bild läsaren skapat sig genom hans självbiografiska verk.
Kanske kan nytt ljus falla också över memoarsviten (2006–2012). Nu förefaller det märkligt att den kunde skrivas utan att röja den retrospektiva kunskap Per Wästberg då besatt om den stora hemligheten under hans uppväxtår.