Övers: Kennet Klemets
Ellerström
Marguerite Duras näst sista bok ”Att skriva” (dagboken ”Det är allt” avslutades tre dagar före hennes död 1996) innehåller fem kortare texter som på olika sätt närmar sig den konstnärliga handlingen; utövandet och processen.
För första gången finns den nu tillgänglig i sin helhet på svenska, i översättning av Kennet Klemets, och i synnerhet titelessän ses gärna som Duras litterära testamente. Ett slags komprimerat tillägg till otaliga intervjuer, artiklar och filmer om synen på skrivandet: Som räddningsakt och extrem smärta. Som motsatsen, lycka och befrielse.
Men också som omöjlighet. ”Jag kan inget säga. Jag kan inget skriva. Det borde finnas ett skrivande som är ett icke-skrivande”.
Att läsa Duras är liktydigt med att höra henne tala. Gärna med filmspråkets ”accentueringar, tillbakablickar, omtagningar”. Om huset i Neauphle-le-Château, tystnaden och det oundvikliga skapandet av ensamhet. Om den vanliga, enskilda döden, och ”den planetära, proletära döden. Den som orsakas av krig, dessa berg av krig på Jorden”.
Att läsa Duras är som att höra en röst framburen av intellektuellt och existentiellt vemod, ibland förtvivlan. En röst som formulerar glimrande sentenser: ”En öppen bok är också natt”. Ord jag instinktivt förstår.
I ”Den unge engelske pilotens död” talar hon om dödens evighet. I ”Roma”, ursprungligen en film, konverserar en man och en kvinna kryptiskt om kärleken, mot en mytisk romersk fond, och i den avslutande texten träder en bildkonstnär fram, hans kreativa ”galenskap”. Mannen som ”kämpar på tystnadens kontinent” och sen lämnas åt sin egen historia. Alltmedan åskådaren (läsaren) övergår till att betrakta, eller stiga in i, verken.