Norstedts
Anita Salomonsson är den oöverträffade skildraren av västerbottnisk kvinnohistoria. Allt sedan debuten med "Änglabilder" (1994) har hon i en rad romaner gett liv och kropp åt dem som, nästan alltid i den traditionella historieskrivningens bakgrund, vårdade, ansade och skötte om, skurade, manglade och födde barn; kvinnorna som bar dagarna. Få kan som hon gestalta vardagslivets dramatik. I flera böcker har hon också utgått från autentiska historiska rättsfall och skildrat kvinnor vilkas liv, ofta för kärleks skull, tagit en ödesdiger vändning.
Också vårens roman, "Oloflig beblandelse" mynnar ut i ett rättsfall. Om autentiskt eller ej framgår inte, men nog tycks det taget ur verkligheten.
I berättelsens mitt står Sara Greta Pehrsdotter, oäkta barn som växer upp i 1800-talets början i en by i Västerbottens kustland med sin mormor och sin mor, soldatänkan som begått hor med en gift man. I övriga bybors ögon är hela den lilla familjen stigmatiserad och skambelagd. Skvallret löper. Giriga ögon följer deras göranden och låtanden. Och nog måste det väl vara trolldom – tre ensamma kvinnfolk som klarar sig utan karl?
Tillvaron är hård och strävsam. Efter mormoderns död, och efter det att modern gift om sig med en man som snart börjar kasta lystna blickar efter den unga Sara Greta, flyr hon till en pigtjänst i en annan by. Hos det gamla paret Hilda och Hilmer Ersson, vilkas livslånga och tillitsfulla kärlek skildras med stor ömhet erfar hon, nästan för första gången i sitt liv, erkänsla och materiell trygghet. Hon blir för dem som en dotter, istället för sonen, den ende, som dött i kopporna. Men allt förändras när Sara Greta blir djupt förälskad i storbondsonen Nils, som snart också friar till henne.
Vad som sedan sker ska inte avslöjas här.
Bokåret är ännu ungt – likväl skulle jag redan nu vilja lyfta fram "Oloflig beblandelse" som en given kandidat till höstens Augustpris. Berättelsen är oavlåtligt fängslande med en rad personporträtt så levande att de tycks vilja stiga upp från boksidorna. Så väl människor som landskap skildras sinnligt och detaljerat, frammanas med Anita Salomonssons alldeles egna röst av ömhet, empati och kärvhet. Hennes prosa är en fröjd att läsa. Av enkla vardagssysslor gör hon skön poesi; att skörda en kornåker, att koka en välling. Allt blir i hennes värld besjälat; vädret, naturen, själva tingen, som hon ibland låter ha sina alldeles egna tankar om vad som sker omkring dem. Besjälat, laddat med innebörd, ibland nästan sakralt. Som den gamla Hilda Erssons noggranna vård om sina och makens söndagskläder: "I dessa kläders förunderliga skönhet och form hade hon skådat Guds närvaro, hans innerliga omsorg om de sina."
Inte sedan storverket "Vackrast var ändå mamma" (1996) har jag läst något så fullödigt, urstarkt och drabbande av Anita Salomonsson som denna, hennes tolfte, roman.