Rönnells antikvariat/Albert Bonniers förlag
När en recensent skriver att hen börjar gråta av det ena eller andra verket blir jag skeptisk. Tycker sällan det hör hemma i en recension och brukar önska viss distans. Och själv gråter jag förresten aldrig av böcker. Förrän nu då.
Så okej, låt gå.
Det är en fullständigt hjärtkrossande diktsamling Bodil Malmsten har skrivit, hennes första på 22 år. Hur länge dröjer det? Femton sidor kanske, sedan är ögonen bräddfyllda och mer ändå.
Hon skriver om död och sorgen efter en människa som inte längre finns kvar. Exakt vem är inte uttalat men jag tänker livskamrat, själsfrände. "Min människa" är en återkommande beskrivning. Därmed lämnar hon öppet för olika läsningar, samtidigt som dikterna är mycket personligt hållna. Ibland är de bara desperata rop ut i tomheten, till hjärtat som obevekligt har stannat:
Men så slå då!
Slå
Slå
Slå
Ja, Bodil Malmsten räds sannerligen inte stora känslor. Men det fantastiska är språket hon skildrar detta på. Hon använder enklast tänkbara ord för svårast tänkbara ämne. Och med den kombinationen rämnar åtminstone mina skyddsvallar. Språket är så rent, i någon mening nästan barnsligt eller naivt. En vanlig sjuåring förstår nog varje enskilt ord. Varje bild är enkel och omedelbar. Det är inte dikter som kräver någon som helst tolkning, allt ligger i öppen dag.
En människa står förundrad och förkrossad. Med "Svindeln inför världsalltets / likgiltighet" som det heter i en dikt.
Ofta ställs tomheten mot det vackra på jorden, blommor, träd, "Hundars lek / i kyrkogårdars pingstljus".
Men allt som kommer med tröst avfärdas, såväl prästen som "sorgecoachen" i Ropsten eller orden som ska skymma sanningen:
Personer som säger
Gå bort
när de menar dö
Jag hatar dem
De ska dö
Alla ska dö
Ofta är det diktens sista ord som lika enkelt som brutalt släcker ljuset:
Förutsatt att du tror
säger prästen
kommer alltings hemskhet
att gå över i Jesu gemenskap och
ett evigt liv
Förutsatt att jag tror
kommer du och jag att förenas
i evighetens etagelägenhet
Men det tror jag inte
Min människa är död
Gud ljög
Samtidigt, om det beror på formens lätthet eller ordens skönhet och språkets rytm – jag vet inte – så finns här något trösterikt. Ett ljus till läsaren. Ord som når fram. Liv och kärlek.
Det är en tunn bok, knappt sjuttio sidor, liten och med mjuka pärmar. Man kan ha den i innerfickan, vilket är bra. Jag bär den nära hjärtat.