Atlantis
Kanske mest känd för folklivsforskning har han lånat sitt namn till en företeelse som fick skjuts av allt snabbare kommunikationer: vandringssägnen eller klintbergaren.
Men Bengt af Klintberg gör skäl för klyschan om att ha många strängar på sin lyra. I sin senaste bok låter han generöst läsaren kika in i sin hittills 75-åriga tillvaro. ”Hylla” är som en brokigt bonad eller varför inte – om det nu är möjligt att tänka sig – en färgglad fors.
Utifrån en presentation i uppslagsverkets form framträder en impressionistisk levnadsteckning där personer, djur och företeelser på H beskrivs. Förutom människor tar han exempelvis upp hare, honung och – hylla.
Det är ett listigt upplägg, har folk andra begynnelsebokstäver i namnen presenteras de under uppslagsord som ”hundraårsdag” eller ”hustru”.
Boken blir med alla trådar som löper ut och in genom kapitlen till ett personligt stycke nutidshistoria där kultur/vetenskap utgör grunden. Som alltid när Bengt af Klintberg skriver är det underhållande folkbildning liksom – här kommer nästa kliché – en blandning av högt och lågt.
Klart att ”Hylla” kan uppskattas av varje läskunnig, men för dem som var unga på 60- och 70-talen kommer minnen flygande upp ur sidorna, man förs tillbaka till en tid när folk var kreativa, levande och såg optimistiskt på framtiden (tja, de flesta, i alla fall).
Tidsmarkörer står som spön i backen: när hörde man senast någon nämna kultgruppen Philemon Arthur and the Dung (med repe-titiva ”In kommer Gösta”) eller tidskriften ”Rallarros”?
En här ur dåtidens avantgarde kommer marscherande och påminner om att samtiden funnits förr, den unga självmedvetna människan av i dag har inte uppfunnit världen, det har vi alla fast vi glömt det!
Författaren är dock ingen sentimental stofil som deppar över dagsläget även om tonfallet skärps på något ställe. Så i beskrivningen av ”utvecklingen” inom hans eget yrkesområde. I kapitlet om en dansk kollega konstateras hur en del av dagens folklorister dömer ut gamla fina samlingar av material och nu ägnar sig ”åt att med tung teoretisk arsenal analysera nutida vardagligt berättande av trivialaste slag”.
Bortsett från denna vasst komprimerade samtidskritik hoppar en glad gamäng över sidorna, stannar till när så är nödvändigt vid sorgen, och – inte minst – påminner om vad som bland annat bygger bra historier och sagor: ”Är berättelsen sann? Naturligtvis! Bara en tråkmåns skulle komma på idén att betvivla den.”