Albert Bonniers förlag
"Aldermanns arvinge", första delen i Gabriella Håkanssons fabulösa äventyr i tidiga 1800-talets London, räknade in 800 sidor. Att tvåan kortats ner är ingen nackdel, men var "Nya Londinium" landar är oviktigt. Bara den inte dröjer alltför länge.
"Kättarnas tempel" inleder med en upphettad prolog vid Vesuvius, anno domine 1767. Ett minnesvärt årtal som de vid vulkanens mun församlade utbrytarna ur antiknördiga sällskapet Dilettanti (baserad på än idag aktiva "Society of Diletantti") hellre skulle ha tillägnat sin egen Pantokrator: Priapus, fruktbarhetens gud.
Femtio år senare har läget för denna radikalare och fallosfokuserade falang svalnat. Året är 1816, prinsregenten George IV styr repressivt, och ur folkdjupen stiger upplysta morrningar. London är ännu pre-Dickensindustriellt, men den mustiga scenografin i princip densamma. Ett mångskiktat och gentrifieringsbenäget samhälle, frammanat med ekvilibristisk briljans av Håkansson, ivrigt blinkande åt vår egen samtids brister och egenheter.
När William Aldermann återvänder från sin europeiska Grand Tour, är han och informatorn Gebhardt, maniskt inställda på att hitta faderns secretum secretorum, "platsen där sanningen skulle uppenbaras". Ett lönnrum för den "sublima skapelse" som ska förlösa Dilettantis samlade kunskap och öppna massans ögon. Ett manligt elitexperiment, uppfyllt av fallisk gnosis - ejakulatoriska exklamationer står så att säga på den rituella dagordningen.
Skattjakten blir lyckosam, och trots motståndet från Williams förmyndare Richard Payne Knight (en av flera verklighetsbaserade karaktärer), resulterar, efter diverse våldsamt spirituella och skabrösa turer, i "Eremitaget i London". Ett spektakulärt museum med gratis inträde och föremål skulle ha fått engelska Antikrundan att rodna. Skandalsuccén är ett faktum.
Vad än "Kättarnas tempel" bär i sitt sköte eller mestadels, sin fallos, av djupare filosofisk diskussion om frihet, samlande, amatörism, banalitet och bildning, så attraherar den ändå främst genom sina myllrande miljöer, sin gotiska esprit, och sina litterära magneter: Dickens, de Sade, Swedenborg, Tolkien, Austen, Selma Lagerlöf och andra.
Samt, med porträttet av Jenny Cibber, piga hos Aldermanns och alltmer lakonisk betraktare av grabbarnas storvulet romantiska projekt. Jenny blir realisten, väcks politiskt: vad är "borgerlighetens moralpanik över några antika beläten" mot behovet av verklig förändring?
En intressant kvinna och, enligt den allvetande författaren, "i sinom tid ... en politisk röst av betydelse."
Nya vindar blåser. "Nya Londinium" nästa!