Övers: Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag
USA:s krig – rättare sagt: dess katastrofala konsekvenser för amerikanska soldater och civila medborgare – återspeglas i många av Joyce Carol Oates romaner. I den senaste, ”Karthago” (som vanligt fermt översatt av Ulla Danielsson), är hon framme vid Irakkriget.
Brett Kincaid återvänder därifrån fysiskt invalidiserad och neurologiskt handikappad. Ändå framhärdar hans fästmö Juliet, söt och amerikanskt naiv 22-åring, i övertygelsen att kriget i Irak var ”den mest spännande perioden” i hans liv.
Det är dock inte Brett som är huvudperson i ”Karthago” utan Juliets yngre syster Cressida – ännu en av de försvunna unga kvinnor som Oates spunnit romaner kring.
”Karthago” består av tre delar och utspelas juli 2005–april 2012. Perspektivet flyttas på karaktäristiskt Oates-sätt mellan Cressida, systern Juliet, modern Arlette och fadern Zeno Mayfield.
Zeno står i fokus i den första delen. Dominant men avgudad som make och far. Som advokat och f d kontroversiell borgmästare i den lilla staden Carthege har han gjort sin familj välkänd.
Han är en kung Lear-gestalt som älskar sina flickor, båda lika mycket men av olika anledningar. 19-åriga Cressida (Cordelia) är smart och viljestark men besvärlig, kanske inom autismspektrat om hon hade en diagnos. Fadern väljer att betrakta henne som ”mycket speciell” och är nog den som förstår henne bäst, inte minst hennes konstnärliga begåvning.
Men det är Oates med sin outsinliga fantasi som i ord synliggör Cressidas Escher-inspirerade teckningar. Fascinerande!
Nu är Cressida alltså försvunnen. Har Brett något att göra med det? Han är den siste som setts med henne. Lever hon?
Till läsarens fromma behövs visserligen en del upprepningar i 500-sidorsromaner. Jag inser också vitsen med att låta samma händelse återkomma, mer utförligt skildrad och ur ett annat perspektiv. Men skrivlusten förleder Oates till en retorisk mångordighet som ibland irriterar mig.
Den förutan och till mycket annat är ”Karthago” en väldigt spännande roman. Så mycket kan avslöjas som att Cressida mirakulöst räddats, fast skadad och med minnesförlust. Och att Brett inte sårats i strid utan genom traumatiska upplevelser med sadistiska kamrater.
Kriget skapar monster, drivna av en patriotism som sätter all etik ur spel och legitimerar ”lite jävla skoj”: skjuta civila, våldta och stympa.
I bokens svidande ”mellanstycke”, som utspelas i Florida, demonstrerar Oates sin bredd och aktualitet i samhällsskildringen. Cressida är praktikant hos ”utredaren”, en mystisk professor som skriver bestsellers om vårdskandaler, korruption, lagens brutalitet.
Han är en wallraffare och Cressida en Lisbeth Salander. Projektet ”dödsdomar” tar med läsaren på en skakande rundvandring i en s k säkerhetsanstalt. Inte minst vidriga är vakten/guidens berättelser om absurt misslyckade, olidligt utdragna avrättningar.
Oates livskännedom, skarpa intellekt och engagemang spänner över många områden. Som kusligt säker psykolog och empatisk humanist tydliggör hon i ”Karthago” hur diffusa gränserna är mellan skuld och oskuld, förövare och offer.
Samt levererar en flammande protest mot krig och mot dödsstraff!