Wahlström och Widstrand
Det finns en dikt i Bruno K Öijers nya bok som heter ”Höljt i dunkel”. Den börjar så här:
vissa saker
går inte att bortse ifrån
som att jag var hans son
och att han tog sitt liv
det går inte att förneka
att han lämnade hustru och barn
gick ut genom dörren en nyårskväll
och aldrig kom hem igen
Det är en så avskalad, klar och enkel dikt – en så öppet skildrad smärtpunkt i hela författarskapet att det känns nästan oanständigt att spekulera mer utförligt i den biografiska bakgrunden. Men jag konstaterar att mer personlig har Bruno K Öijer aldrig varit. Och vad vet jag, men jag tänker mig att det har tagit ett diktarliv att nå dit.
Döden ja, den stryker omkring i Öijers diktvärld. Bland mycket annat är hans verk ett pågående samtal med de döda. Diktjaget är ständigt halvt bortvänt, i kontakt med såväl underjorden som flydda tider och avlägsna platser. Vi andra får lyssna och låta oss ledas dit.
Men här finns också en annan sida, mer påtaglig än i tidigare böcker. Bruno K Öijer skriver fram ett ljus i den samtidsexistens han skildrar som i grunden så mörk. ”Vittnesmål” är ett exempel:
som förklaring
till dina framgångar i livet
avslöjade du
att du som nyfödd
desperat trevat och sökt omkring dej
med dina första blickar
och lyckats väva in ett ljust fönster
i den mörka väggen
Han vistas på krogar och på kaféer, i skogen och vid järnvägsspåren. Han är en resenär i världen.
Öijer förklarade nyligen i en intervju att han känner sig som en ovanligt frisk människa som reagerar på ytlighet och fördumning i samtiden. Det är en tanke som i varianter dyker upp i många dikter – han försöker hitta det inre rum i en människa som är oförstörbart. Han gör det med en kraft som är i sanning stärkande för läsaren. Anslaget är ofta väldigt lätt och resultatet vackert. Nästan visionärt blir det i ”Romans”:
i varje land
finns ett annat
där inga moln är vita sår på himlen
ett handslag gäller
ingen läser andras brev
och varje fiende har tydliga drag
ord sagda i mörkret
flammar upp som tändstickor
ögon du möter väjer inte undan
färgas inte av rädsla och misstänksamhet
vägarna måste först
be skogen om lov
och tystnaden målar sej vacker
hänger i det stora rummet
har bara en ensam tågvissla till ram
och jag sitter ofta vid fönstret
ibland är utsikten min enda vän
jag litar på regnet därute
när det hamrar mot marken
som om det vill gräva upp och rädda
något dyrbart och levande
som stampats ned och gått förlorat
Det tidlösa draget är ofta påtagligt i Öijers diktning, men här finns också dikter som är högst samtida. Det är inte utan att man hajar till vid en titel som ”Tiggare” till exempel. Eller så kan det vara en historisk förankring. Dikten ”Befriare” handlar helt uttryckligen om Robert F Kennedy, för att nämna en.
Över huvud taget är boken fylld av namn på personer som på olika sätt har influerat och påverkat Öijer. Förutom Kennedy möter vi västernhjältar som Wild Bill Hickok och indianhövdingen Crazy Horse. Nyårsdikten ”Lans av ljus” bärs fram av Hank Williams öde.
Den avslutande sju sidor långa ”Alla var där” utspelar sig på en bar i Paris en regnig torsdagskväll. Där rör de sig bland borden: Hemingway, Baudelaire, Walt Whitman, Rimbaud, Albert Camus och många andra, inklusive Edgar Allan Poe, vars Annabel Lee Öijer lånat till sin titel. Det är en underbar dikt och den som vill kan ägna en god stund åt att leta blinkningar åt författarna som är med i den.
Att Öijer så generöst lyfter fram sina inspirationskällor bidrar också till den öppenhet som skiljer denna samling från de föregående, även om grundackordet är likartat.
Bara tiden kan ge säkert besked men jag tror att den här boken måste placeras in som en av de absolut bästa i Öijers sparsmakade och rakt igenom högklassiga produktion.