70-talets kvinnor, män och litteratur
Norstedts
Essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965–1975
W & W
Ebba Witt-Brattström, länge en förgrundsfigur inom feministisk litteraturforskning, förenar analytiskt skarpsinne och vässad stilistisk med förmågan att skriva förståeligt och med viss humor.
Därför är hennes nya bok ”Stå i bredd” både underhållande läsning och ett nödvändigt komplement till gängse litteraturhistoriska handboksverk (med män som huvudredaktörer). Rättare sagt: ett korrektiv. För syftet är att upprätta sjuttiotalets kvinnliga författare och deras verk som avfärdats med den hånfulla etiketten kvinnlig bekännelselitteratur.
Titeln ”Stå i bredd”, lånad från en dikt av Märta Tikkanen, uttrycker en dröm om jämlik kärlek och kamratskap i vardag och arbete som äntligen borde vara en självklarhet.
Efter prologens tillbakablick på 60-talet – med Sonja Åkeson som galjonsfigur – får varje år på 70-talet ett eget kapitel med ett eller flera litterärt innovativa författarskap i fokus.
I rättmätigt hårda ordalag kritiseras standardverk som Delblanc-Lönnroths ”Den svenska litteraturen” och Algulin-Olssons ”Litteraturens historia i Sverige”. I stor utsträckning används citat ur dem som referensmaterial.
Witt-Brattström låter också andra formulera åsikter som man förstår är hennes egna men som hon inte alltid vill stå för. Det gäller till exempel ”dotterkvinnan” Kristina Lugn som genom sin metod att ”undergräva sin egen utsaga” inte entydigt tar ställning för utsatta kvinnor.
I den självbiografiska ”Å, alla kära systrar”, 2010, medgav Ebba W-B att hon själv ”ändå” sökte sig till män som ”inte ville förstå poängen med kvinnorevolutionen”. ”För att profilera och finslipa mitt feministiska tänkande tyckte jag mig behöva den maskulina ståndpunkten”, skriver hon.
Så tack, Ola Holmgren och Horace Engdahl (exmakar)?
Ånej. I bokens avslutningskapitel får kretsen kring tidskriften Kris – de ”teoristinna unghannar” med ”smart karriärplanering” som på tröskeln till 80-talet gick i spetsen för en elitistisk och kvinnoexkluderande litteratursyn – vad Witt-Brattström anser att de förtjänar.
Det aggressiva, ibland rent hätska tonfallet där stöter bort mig som läsare. Jag får t ex intrycket att en del av de värsta inslagen i ”Autisterna” (de är verkligen avskyvärda) mest lyfts fram för att Stig Larssons är nära vän till Horace Engdahl.
Varken äreräddning eller uppgörelse är drivkraften i Johan Svedjedals ”Ner med allt”, som kom ut tidigare i år. Tretton essäer ägnade perioden 1965—1975, engagemangets årtionde i svensk skönlitteratur, och samlade under rubriken ”protestlitteraturen och demokratin”.
Svedjedal betonar starkt att urvalet är subjektivt och inskränker sig till att lyfta fram gemensamma drag i litteratur som diskuterar demokratins problem. Vilket han inte anser att kvinnliga författare gjorde, även om de var kritiska till kapitalism och bristande jämställdhet och jämlikhet.
Tre kvinnor har dock släppts in: Sonja Åkesson (”Ute skiner solen”), Sara Lidman (”Gruva”) och Gun-Britt Sundström (”Maken”).
Utan överraskningar för läsaren vore ett sånt här essäprojekt tämligen dött. Men Svedjedal blandar klassiker som Jan Myrdal, Göran Sonnevi, Sven Delblanc och Lars Gustafsson med proggband som Blå tåget och Hoola Bandoola.
Ur glömskan tar han fram två romaner av Staffan Seeberg som jag verkligen får lust att återvända till: ”Vägen genom Vasaparken” (1970) och ”Lungfisken” (1971). Den förstnämnda ser Svedjedal som en av tidens mest märkvärdiga svenska romaner.
”Kanske är det personliga politiskt, men viktigare är att det politiska är personligt”, summerar Svedjedal (apropå G-B Sundström). Något som även kan gälla för Witt-Brattströms bok.