När biografier är som bäst är de svårslagna. Att, hemma i läsfåtöljen, möta en verklig person och dennes värld är märkvärdigt. Att det plötsligt stiger en människa av kött och blod ur de millimetertjocka boksidorna, det är ett under som ibland uppstår när författaren lyckas med sitt verk. Peter Ames Carlin kommer aldrig så långt.
Han kan sitt ämne och har gjort sin research. Han har till och med fått tillgång till huvudpersonen själv. Ändå vill det sig inte. Det blir rabblande av fakta, tröskande av detaljer och temperamentlösa historiebeskrivningar.
Bruce Springsteen är inget lätt biografiämne. Här får man inga smaskiga rock’n’roll-skandaler att hänga upp historien på. Han har gjort en dygd av att leva ett ”vanligt” liv och låta sin konst stå i centrum. Han är fåordig i analysen av sig själv och sina texter. Han jobbar på intuition och känner med hjärtat när saker är rätt eller fel. Det är inget som direkt går att sätta ord på.
Om en Bruce Springsteen-biografi ska bli riktigt bra måste författaren stiga fram med analyser och temperament. (Läs "Born to run" av Dave Marsh så förstår du vad jag menar.) Den här boken kan fungera för de redan frälsta, de som in i minsta detalj vill ha färger, datum och andra detaljer rätt i historien om hur arbetargrabben från New Jerseys bakgator och småklubbar lade hela världen för sina fötter. Som referensverk kan "Bruce" säkert fungera i många år framöver. Men som spännande läsning fungerar det sämre.