Som sjuåring bestämde sig Pamuk för att bli konstnär. Och blev det. Fyllda 23 lossnade alltså skruven: han skulle bli författare. Och blev det. Med Nobelpriset 2006 som kvitto.
Varför denna ”mystiska skruv” lossnade förklaras delvis i Pamuks nya bok på svenska, ”En naiv och sentimental prosaist”, sex essäer ursprungligen skrivna som så kallade – prestigefyllda – Nortonföresläsningar vid Harvarduniversitetet 2009.
Titeln refererar givetvis till Schillers klassiska essä ”Über naive und sentimentalische Dichtung” (som väl varje litteraturstudent fortfarande tvingas läsa). Men Pamuk gör sin egen, ganska fria tolkning när han tecknar skillnaden mellan den naive alltså intuitive, och den sentimentale, det vill säga den självmedvetne, reflekterande romanförfattaren. Tänk exempelvis IB Singer kontra Georges Perec.
Bokens essäer handlar om romankonsten, likväl nästan mer om Pamuk själv. Såtillvida påminner volymen om två andra, kvartssekelgamla klassiker i genren, Milan Kunderas ”Romankonsten” och Carlos Fuentes ”Jag och andra”. Till skillnad från Kundera och Fuentes fokuserar Pamuk inte på romanens länge bortglömda inspiratörer – Cervantes, Montaigne, Diderot, Sterne – utan på romankonstens födelsesekel, alltså 1800-talet, och dess höjdpunkt, om man får tro Pamuk, kring sekelskiftet 1900.
”En naiv och sentimental prosaist” är lättläst och underhållande, bitvis mångordig, bitvis riktigt intressant, sällan särskilt teoretisk. Mest spännande är Pamuks resonemang kring skillnaden mellan verbala och visuella författare, främst illustrerat av motsatsparet Dostojevskij/Tolstoj. Den senares oerhört detaljrika, skarpögda berättarkonst är, föga förvånande, Pamuks ideal. Inför skrivandet av ”Oskuldens museum” byggde Pamuk ett verkligt museum fyllt med föremål. Det rent visuella har alltid varit avgörande för den tidigare målaren.
Lite irriterande är dock Pamuks återkommande kungliga ”vi” när han förklarar hur romankonsten fungerar. Jag anar en smula grandios självuppfattning bakom en förment truism som att vi alltid ”vill besöka de städer, gator och hus där romanen utspelar sig”. Nej, det vill jag inte alls! Och vi vill alltid läsa författarbiografier, hävdar Pamuk. Nej, oftast inte! Jag har läst ”Varulven” fyra gånger i mitt liv, men lockas fortfarande inte av att veta mer om Aksel Sandemose.
Pamuks fascination för sammanblandningen mellan fiktion och verklighet säger dock något om honom själv som människa och författare. I mina ögon säger det dock inte mycket mer om hans lysande roman ”Den vita borgen”.