Har du någon favorithögläsningsbok?
– Tove Janssons "Hur gick det sen?" om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My. Den är så härligt humoristisk och funkar fortfarande trots att den är skriven redan 1952.
Hur ofta är du på stadsbiblioteket?
– Minst en gång i veckan är jag här och letar egna fynd. Det är ett underbart hus! Utsikten är fantastisk. Trots storleken är det hemtrevligt och sprider lugn. Allra bäst är Djungelrummet där jag och de andra i Barnbokens Vänner turas om att hålla sagostunder. Ungarna är så härliga och en så tacksam publik.
Berätta lite om Barnbokens Vänner!
– Vi bildades efter biblioteksbranden 1996 och började med att tigga ihop böcker för att försöka återställa barnavdelningen. Nu värnar vi barnböcker och högläsning bland annat genom att dela ut en bok till varje nyfött barn i kommunen.
Under ditt yrkesverksamma liv arbetade du som lärare både på Tornhagsskolan och lärarhögskolan. Men du har också gjort dig känd som en synnerligen engagerad Linköpingsbo och allt började med kampen mot Vallaleden på 1980-talet, eller hur?
– Ja, det stämmer och nu jag ordförande i Rädda Vallaskogen. Skogen behöver fortfarande skyddas. Nu kämpar vi för att hela ska bli ett naturreservat.
Varifrån kommer ditt engagemang?
– Jag är nog ganska otålig, nyfiken och envis. Det gäller att hänga i om man ska kunna vara med och förändra. Jag fortsatte också att jobba tio år efter pensioneringen, bara för att det är så roligt. Jag känner inte igen den dåliga bilden av skolan som ofta målas upp. Jag tycker att den svenska skolan är bra. Men jag kanske bara är positiv och lite dum...