Etablerade konstnärer räds inte längre barnboksvärlden. Förra året kom till exempel Lars Lerins tredje barnbok ”Kråksommar” (Bonnier Carlsen), och akvarelltalangen Maximilian Svenssons barnboksdebut ”Den magiska julkatten” (skriven av Ester Roxberg, Rabén & Sjögren).
Vuxenvärlden kan bara avundas den förunderliga konstskatt som finns inom bilderböcker för barn. Men även stor konst kan ha brister. I många av de mest kreativt illustrerade böckerna så hänger inte texten med. Det skrivna ordet håller inte samma nivå som den tecknade bildberättelsen.
Som barn kunde jag uppslukas av Astrid Lindgrens bilderbok ”Allrakäraste Syster” med Hans Arnolds illustrationer från 1973. På varje sida finns små överraskningar insprängda i bilderna. Älvlika fjärilar och leende snäckor som inte går att återfinna i sagan. Men samtidigt följer bilderna rätt slaviskt Astrids text. Redan före hästarna Guldfot och Silverfot presenteras syns de i en bakgrundskuliss. En liten signal om vad som väntar på nästa sida där Gyllene Salen och hästarna lyser i all sin guld- och silverprakt. Astrid Lindgren och Hans Arnold skapar inte med vare sig samma stil eller verktyg, men de väver på samma väv.
En modernare konstskatt medföljer komikern och författaren Jonas Gardells barnboksdebut ”Sagan om den lilla gråsparven”. Akvarellkonstnären Martin Jacobsons småfåglar är svåra att värja sig mot. De lockar och pockar och pickar ända in i själen. Men Gardells småputtriga saga hänger inte med i bildkonstens verkshöjd. Textupplevelsen lämnar mig besviken, medan bilderna gör mig hänförd. Varför ställer förlaget Rabén & Sjögren inte samma krav på texten som bilderna?
Ställer mig samma fråga när jag dyker ned i illustratören Katarina Strömgårds bilderbok ”En hemlig väg” från samma förlag. Katten Silvring kommer ut från tapeten och tar med Lo till en helt annan värld. Här finns fantasifulla figurer som skiftar i rosa och silverblått. Men ingen av dem nämns någonsin i texten. Och till bilderna ter sig Katarina Strömgårds ord torra och alltför verklighetstrogna. Jag skulle vilja att författaren också gav sig i kast med den fantasivärld hon skapat. Men den lämnar Katarina Strömgård som textförfattare onämnd.
Självklart behöver inte text och bild i en bilderbok exakt följa varandra, och ska heller inte med precision beskriva samma sak. Ett nyfiket barn vill gärna upptäcka små påskägg i bokens illustrationer. Det kan ge en ny dimension till texten.
”I sitt samspel mellan text och form har bilderboken outsinliga möjligheter. De tas dock inte tillvara" skriver SvD:s recensent om Sagan om den lilla gråsparven. En ordfylld bilderbok består egentligen av tre ingredienser: bilden, texten och den upplevelse som skapas i mötet mellan bild och text. Där kan nya frågor uppstå och oväntade motsättningar ta form. Men när texten inte uppnår bildens kvalitet så lämnas läsaren i ett tomrum. Text och bild verkar var för sig, inte sammanbundna till en gemensam berättelse.
Det är roligt att etablerade konstnärer tagit sig in på barnböckernas arena. Men det räcker inte med vackra bilder. Redaktörer och förlag behöver ställa högre krav för att matcha begåvade illustratörer med författare som kan producera av samma kvalitet. Bilden får gärna överträffa dikten. Men texten ska inte blott vara ett bihang, även ord för barn ska tecknas med alla regnbågens färger.