”I den här boken försöker jag lyssna till vad hus har att säga – för jag vet att husen har röster. De är ibland mycket svaga och därför svåra att uppfatta. Men jag har ansträngt mig och lyssnat uppmärksamt. Inte bara på vad jag själv kan uppfatta att husen säger utan också på andra som berättar vad de hört.” Så inleder Viveka Adelswärd sin bok om husens röster.
Vi träffas i ett av de hus som tar plats i boken, Slevringe strax utanför Åtvidaberg. Det är ett vackert hus med rötter i 1600-talet. Fasaden har en annorlunda gul ton som går mot en varmare nyans.
– Det är mycket rött i färgen, förklarar Viveka Adelswärd.
Hon häller upp kaffe i duvblå koppar i köket och börjar beskriva sin fascination för hus:
– Hus talar inte direkt till oss, men när man ser eller går in i ett hus så väcker det tankar, känslor och idéer. Det är sådant som man själv framkallar, på samma sätt som när man ser på konst kan ett hus väcka mycket känslor.
Tanken om hus som kommunicerar är inte alltför avlägsen för den som ägnat yrkeslivet åt kommunikation. Viveka Adelswärd är professor emerita i just kommunikation.
– Jag funderade för länge sedan på om man skulle kunna studera hur det är möjligt att hus kan kommunicera med oss. Jag talade med arkitekter och andra. Någon sa att det var intressant, andra att det var knäppt.
När tankarna yppades i umgänget mötte hon oväntad respons.
– Jag fick många reaktioner och fler och fler berättelser från andra som upplevt detsamma.
Från det första spåret om en strikt akademisk bok om hus som kommunicerar växlade Viveka Adelswärd in på ett stickspår.
– Jag skulle inte skriva något akademiskt, utan något helt annat. Men med min professur kan jag inte bara skriva utan att berätta varifrån jag fått uppgifter ifrån.
Fakta blandas med känslor och intryck, och med egna berättelser om flera hus som på olika sätt talat till henne.
– Det är min mest personliga bok.
Viveka Adelswärd lämnar ut känslorna som det stora huset på Adelsnäs gett henne.
– Det är klart att ett hus som Adelsnäs talar om hur man ska bete sig och vad det förväntar sig att man ska göra med det.
Hon skriver: ”På många sätt påminde Stora huset om en handlingskraftig svärmor, ivrig och med en stark önskan om att inte bara dela med sig av sina kunskaper, utan också överföra sina traditioner. Hon hjälpte mig att få gäster att trivas, samtal att föras och skratt att frigöras. Då visste hon inte hur väl hon ville. I gengäld ville hon bli uppmärksammad och åtlydd.”
Allteftersom tankarna om en ny bok växte fram sökte Viveka Adelswärd andras tankar om husens röster. Många bekräftade med egna berättelser, om hus som välkomnade sina gäster och om hus som till och med ”puttat” ut sina ägare.
Det handlar inte några onaturliga väsen. Viveka Adelswärd håller sig väl inom förnuftets ramar när hon beskriver hur hus tar fram en palett av ”sinnesminnen”.
När hon och maken Johan Adelswärd lämnade över det stora huset på Adelsnäs till nästa generation samlade hon in berättelser från människor som vistats mycket i huset. ”Jag bad om ögonblicksbilder, men snarare än förväntade minnen av hur någonting såg ut fick jag sinnesminnen. Det kunde röra sig om minnet av olika ljud, av en speciell doft eller av hur det kunde kännas att lägga handen på olika utformade handtag”.
Adelsnäs fyller en del av boken, bland annat beskrivs 184 brev mellan arkitekten Isac G Clason och byggherreparet Theodor och Louise Adelswärd. Här utbyts tankar om husets utformning och hur det gick till när flaggstången sattes på en vägg.
Många andra hus tar plats mellan pärmarna. Från den lilla lilla stugan i Elsa Beskows saga till husen i böckerna om Nalle Puh och elefantkungen Babar, till barndomens andra sagovärldar, vidare till riktiga hus som Adelsnäs, Slevringe, Ellen Keys Strand, Verner von Heidenstams Övralid och prins Eugens Örgården i Östergötland.
Här finns torp, ödehus, egna hem i Åtvidaberg, le Courbusiers strama byggnadsprojekt i Pessac, övergivna hus i Detroit, men också unika hus på Capri, som Axel Munthes San Michele och Jacques d´Adelswärds villa Lysis, som skulle förstärka d´Adelswärds självbild som förvisad, upphöjd och poetisk. (Om Jacques d´Adelswärd har Viveka Adelswärd berättat i boken ”Alltför adlig, alltför rik , alltför lättjefull”, utgiven 2014.)
Ännu fler hus blandas med tankar om hus, arkitektur, citat och dikter, till ett noga urval av bilder.
– Det har varit ett roligt arbete med bilderna, säger Viveka Adelswärd och beskriver ett deckararbete att bland annat få tag i upphovsmän för rättigheter att publicera.
Boken har redan släppts, även om det stora boksläppet som arrangeras av Carlssons bokförlag hålls den 16 oktober på Dansmuséet i Stockholm. Inför det talar Viveka Adelswärd om sin bok på biblioteket i Åtvidaberg den 11 oktober.
”Husens röster” väcker känslor och tankar.
– Jag har fått många fina omdömen. Och jag har fått mejl från människor som berättar för mig om sina egna hus och husminnen.
Samtalet skulle kunna fortsätta länge efter att kaffet druckits upp. Vi byter berättelser, om hus i Halmstad, Stockholm och på Öland som på olika sätt talat till oss.
– Det gör mig glad om boken kan få fler att berätta om husens röster, säger Viveka Adelswärd.
