Har ägnat en del av de mörka, hopplösa novemberkvällarna åt Vinterljusvandring under veckan. Jo, jag älskar fortfarande hela konceptet, som ju inte är unikt för Linköping om någon trodde det. Bara detta att vi går ut och går och samtalar och ser vår stad med nya ögon, dessutom när årstiden inte precis flirtar med oss, är underbart.
Det startade med Novemberljus, som det hette de första åren, 2005 och sedan dess är jag ett troget fan. De olika upplagorna har varit mer eller mindre lyckade,men grundidén är strålande.
Tyvärr måste jag säga att årets upplaga med en sträckning från Trädgårdsföreningen över Kanberget är en av de svagaste. Framförallt på grund av att det bara är åtta installationer längs den ganska långa slingan som därför blir väldigt gles.
Ingen av årets installationer är heller en sån där gigantisk, hel egen sagovärld som till exempel Slottsträdgården 2010. Minns ni den, bara att parken öppnades var ju vällovligt och belysningen och musiken gjorde den magisk. Eller det blinkande, låtande härliga fantasi-tivolit i Pildammsparken bakom Sporthallen 2008. Eller "Hamnliv" vid Stångån toppåret 2011.
En enda sådan installation är ju lika överväldigande och upplevelserik som flera små.
2012 trodde jag att Vinterljus faktiskt kanske hade tjänat ut. Det var det året som slingan gick längs Stångån, men åt Tannefors sluss-hållet. Det var många upplysta träd och slingrande ljusormar och inte mycket som fick igång fantasin. Kanske hade vi som publik blivit kräsna och svåra att slå med häpnad, tänkte jag.
Men så kom 2013 med sträckningen mellan biblioteket och Lektorshagen och flera suveräna installationer, som Ulla Ridderbergs ljuskoja och David Johanssons "Disco in the dark". Dessutom var det roligt att upptäcka denna del av staden. Ett toppår! Alltså var det trots allt möjligt att förnya och överraska.
Om jag skulle betygssätta årets helhet skulle det bara bli två stackars CC.
Men avstå för allt i världen inte från att gå ut och vandra längs årets Vinterljus för det! Det finns flera enskilda installationer som är riktigt fina.
Jag vill framförallt framhålla två av dem. Den ena ger jag en fin fyra och den andra en sällsynt femma.
CCCC: "Kärleken väg" av Charlotta Mattsson och Joanne Posluszny-Hoffsten. Längs en relativt lång sträcka efter Kaserngatan hänger ojämna, röda hjärtan och figurer i träden och ljus spelar både på grenar, asfalt och husväggar. Det är en härlig och tydlig idé att låta kärleken lysa längs denna trafikerade och ofta stressade gata. Nu vill man gå sakta under träden och hålla sin vän i handen. Känslan jag får är fin, varm och röd. När flera av ljusen slutade funka i tisdags kväll var de snabbt lagade kvällen därpå. Det är också bra.
CCCCC: "Skogssamhället" av John Pettersson. Ett hörn av Magistratshagen vid torpet Backaberg är magiskt förvandlat. Wow! Här bankar hjärtat och känslorna bara flyger inuti både mig och labradoren Rufus. Han blir märkbart varsk och kanske lite rädd. Jag njuter av mystiken i lövträdsportalen och mellan de pulserande konstiga, rödlysande väsen som finns i träden. Torpets fönster är märkligt upplysta. Ett ljud pulserar suggestivt, som hjärtljud, det känns i hela kroppen. Allt är underbart mysigt och skrämmande på samma gång. Bakom träden och ljusen i dungen ruvar det stora sjukhuset där människor jag älskat kämpat för sina liv.
En av mina topp-tio-installationer räknat alla November- och Vinterljus sen starten 2005.
PS.
Här recenserar jag alla årets åtta installationer. Här finns också fakta och karta.