Det var ett sådant ögonblick. Då dörren till avgrunden öppnas, iskyla sveper in – och det är på riktigt.
Vår dotter Johanna och jag hade varit på mellandagsrea och kommer hem med helgmyset i kläderna och skrattet i strupen.
Vår son Arvid är hemma och tentapluggar.
Vi hinner knappt in genom dörren innan vi ser hans oroliga blick – mamma har du sett det här på corren.se. En student från Linköping är borta, kanske kidnappad.
Tystnad.
Sen: Det är Carls bror.
Precis då ringer telefonen. Det är Carls pappa. Jo det är verkligen Carls bror Alexander, killen som skrev dikter i tonåren, som älskar musik, som studerar psykologi i Uppsala, nu är han försvunnen sedan flera dagar. Polisen har hittat hans pass och mobil.
Etisk konflikt
Nu ringer journalisterna, men vi svarar inte, säger pappan, min fråga är om du och Anders kan hjälpa oss med presskontakterna. Du får säga nej, vi förstår att det blir en intressekonflikt med din redaktion.
Ja, man kan inte styra nyhetsinformation och jobba på en redaktion som jagar just de nyheterna på samma gång. Det fattar både han och jag. Men säga nej? Hur skulle vi någonsin kunna möta våra barns blick eller vår skapare då.
(Jag ringde både chefredaktör och redaktionschef med gråten i halsen och paniken i nacken – tog formellt tjänstledigt och var överspänt beredd att säga upp mig – och fick stöd. Efteråt fick jag en del kritik, vilket är begripligt, men för mig fanns i den stunden inget annat val.)
Alla samlas hos oss
Hela Alexanders familj samlas hos oss. Arvid skaffar ett kontantkort till en gammal Nokiamobil, min man Anders utses till talesperson för familjen. Johanna, som till vardags jobbar med kommunikation, inpräntar att de inte kan tiga. Vi bestämmer och skriver ner vad Anders ska säga – självklart inget annat än sanningen. Att familjen är oerhört orolig för sin son och att de inte vet var han är.
Sen svarar Anders i Nokiamobilen dygnet runt. Lugnt och beredvilligt, han citeras överallt och alltid korrekt. Bara en mindre sajt lägger ut Alexanders bild och namn – Anders mejlar dem och ber dem ta bort det, vilket de gör. På Flashback skrivs samtliga inblandades namn, men alla seriösa medier med ansvariga utgivare sköter sig exemplariskt och respekterar familjens önskan om anonymitet.
Vi vet ju inte vad Alex vill, säger föräldrarna.
Småspik i hjärnan
Vi lever på tunn is. Varje minut tänker vi på Alex. Och på olika teorier, vad vi kan göra, adresser att tips polisen om… Jag minns inte när vi får reda på de misstänkta kidnapparnas namn, men chocken väller fram när våra ungdomar inser att de också är Linköpingsungdomar i samma ålder och till och med bekanta på håll.
Våra kroppar är fulla av adrenalin och tankarna far som småspik i hjärnan.
När polisen gripit de två kidnapparna på E4 mellan Stockholm och Uppsala – med hjälp av broder Carl och Alex vänner och fästmö som spårar hans mobil själva – då måste jag erkänna att modet sjunker. Djupt, djupt under den yta av svart, kallt vatten som jag ser framför mig. Nu när de är tagna, varför säger de inte var han är?
Dagarna flyter ihop nu när jag tänker tillbaka. Allt är en enda sörja av hopp och förtvivlan. Är det två dygn?
Minns allt
Sedan kommer nästa Ögonblick. Jag ser allt glasklart. Det är vid 14-tiden onsdagen 4 januari 2012. Pappan ringer, de är på väg till polishuset i Linköping. Snabbt och kort får han fram: Alex är hittad. Han lever! Sen måste han lägga på och ringa vidare.
Jag står mitt på vardagsrumsgolvet, fåtöljen till vänster, bordet bredvid, fullt med tidningar och anteckningar, telefonnummer till åklagare, advokat och Alex fästmö och familj. Dagsljuset genom det stora fönstret. Och jag bara skriker, skriker, skriker, de andra i familjen kommer rusande. Tårar, äntligen tårar.
Vi var med på ett litet hörn när det oerhörda hände.
I centrum var förstås Alexander själv, storebror till vår sons bästa vän. En totalt oskyldig, 25-årig grabb som lämnat familjens julfirande i Linköping för att skriva klart sin C-uppsats i psykologi i Uppsala. Det var då ”Sara” tjatade sig till att komma och hälsa på och bjuder på paj spetsad med sömnmedlet Stilnoct.
Allt kommer tillbaka då jag hör det nya avsnittet i P3 Dokumentär, ”Kidnappningen av Uppsalastudenten” (extern länk) av journalisten David Mehr. Det är en oerhört bra dokumentär. Den sändes i söndags, men finns förstås att höra på sr.se. Gör det! I stort sett har ni redan läst hela historien i Corren, i min kollega Fredrik Quists välskrivna reportage som byggde på handlingar ur förundersökningen.
Sakligt och gripande
Men nu får man höra människorna berätta själva. Och man slås igen av hur vårdslösa kidnapparna är, de vet inte hur mycket Stilnoct en människa tål, utan chansar efter att ha googlat. De tejpar Alex så att han knappt får luft, han puttar ut med tungan för att få en glipa, berättar han. De håller honom halvt svältande i nästan en vecka i en iskall källare i Norrland.
Hör hur Alex berättar så klokt och så gripande sakligt i programmet. Hur han resonerar när han gör allt för att inte reta kidnapparna, hur han försöker värma sig, ropa på hjälp.
Ljuger igen
Men sitter inte kidnapparen som kallas ”Josef” och ljuger till och med nu! Han hade tusen dumma bortförklaringar under rättegångarna. Nekade och sa att det var ett skämt som Alex själv var med på.
Nu erkänner han och säger att han vill be om ursäkt. Men påstår att motivet inte vara pengar, utan hämnd för att Alex närmat sig hans flickvän, som är den andra kidnapparen.
Kriminalkommissarie Ove Dahlberg mosar det effektivt och menar att motivet är just pengar. Han berättar att ”Josef” spelat bort stora summor på en bettingsajt. Han kallar honom spelberoende och säger att han på ett bräde kunde satsa 99 999 kronor på vem som vinner nästa serv.
Så skönt.
Rätt ska faktiskt vara rätt.
Alex mår bra
Pratade med Alex efter programmet. Han mår bra nu säger han. Han gifte sig sommaren efter kidnappningen, så småningom skrev han också klart sin avbrutna C-uppsats och kommer till sommaren att vara färdig samtalsterapeut.
Ibland är världen god mot de goda.
PS. De två kidnapparna ”Sara” och ”Josef” fick tio års fängelse i hovrätten och den s k fångvaktaren sex år.