Vad jag saknar Astrid Lindgren

När man känner att världen blivit galen, då ska man plocka fram Astrid Lindgren. Och hennes humanistiska ideal.

Astrid Lindgren, Astrid Lindgren, 1907-2002, humanistisk förebild.

Astrid Lindgren, Astrid Lindgren, 1907-2002, humanistisk förebild.

Foto: Björn Larsson Ask / SCANPIX

Åsas krönika2016-12-24 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det räcker inte att se Astrid Lindgren på 20-kronorssedlarna. Hon skulle behövas i dag. Astrid, kom hit och kloka till världen!

Kommer ni ihåg bilden av 87-åriga Astrid som drar 18-årige skinnskallen Niklas i hängslena och säger "Du måste sluta skinheadsa". Följt av en varm klapp på kinden och "lova mig nu att du slutar med de här skinheaderierna".

Grejen är inte att hon läxar upp killen, det kan vem som helst göra.

Grejen är att han respekterar henne. Han beundrar henne och gillar hennes böcker. Han till och med rodnar.

Grejen är hennes värme och samlande kraft.

Ni kanske har hört P3-dokumentären om flyktingfamiljen Sincari i Åsele, eller minns nyhetsrapporteringen på 1990-talet då vi fortfarande orkade bry oss om enskilda människoöden. Astrid grep personligen in och bekostade den ena dotterns studietid i Sverige, både på gymnasiet och tandläkarhögskolan.

Nog satte man glöggen i halsen när Jimmie Åkesson i Expressen nyligen angav Astrid Lindgren som en inspirationskälla. "Det hon beskriver i sina böcker är fantastiskt fint och något som jag vill föra vidare på olika sätt. Jag kan inspireras av andra typer av nationalromantiska skildringar från Evert Taube och så där."

Hallå, blanda inte in Astrid Lindgren i den unkna "det var bättre förr"-retoriken. Inte Taube heller, för den delen. Tvärtom!

Astrids barnbarn Olle Nyman gav snabbt svar på tal: "Astrid Lindgren var en humanist. I hela sitt liv stred hon för de värderingar hon trodde på; barns rättigheter, jämställdhet, jämlikhet, icke-våld och ett respektfullt förhållningssätt till djur och natur. Hon var en modern människa, i många fall långt före sin egen tid, och hon hänföll inte till enkla nostalgiska och sentimentala bilder av en lycklig forntid då saker var enkla."

När hon skriver om Bullerbyn och Emils småländska bondbygd är det sin egen barndomsvärld hon skildrar, inget annat.

Dessutom med humor, något som knappast utmärker "det var bättre förr"-knarkarna.

Spratt, crazy, Pippi, Emil, stå på huvudet, sockerdricksträn... Och ondskans hjärta av sten som krossas i "Mio min Mio". Dödsriket i "Bröderna Lejonhjärta". Idiotisk och farlig fiendskap mellan grupper i "Ronja Rövardotter". Den hoppas jag att Jimmie Åkesson läser många gånger.

Ja, hoppas att alla läser henne! "Det är barnens favorit, och vår egen", försäkrade vår bokcirkel när vi diskuterade bra böcker en kväll. Astrid Lindgren funkar fortfarande, skriv det! sa de.

När jag en gång intervjuade Astrid Lindgren sa hon: "Jag har aldrig skrivit nåt för att uppfostra nån unge, det är kanske därför böckerna lever kvar. Det enda jag hoppas är att det framgår att det handlar om toleranta och snälla människor".

Toleranta och snälla människor. Precis! Det är verkligen värt att sträva efter, på julafton och alla andra dagar.

God jul.

Astrids brev

1957 skriver Astrid Lindgren till sin tyska vän Louise Hartung:

”... jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ’kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod’, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor, det har varit mitt speciella patos här i livet.”

Krönika