En av årets installationer heter just "Välkommen till Linköping". Det är den stiliga belysningen av Järnvägsavenyn. Där ligger också tältet med fiffiga ”Vykort från flyttfåglarna”. Tillsammans blir de en rolig och spännande entré till Linköping.
Knappt två kilometer bort, i kanten av Skäggetorp finns den härliga, lysande "Bollywood", den installationen skulle lika gärna kunna heta "Välkommen till Skäggetorp".
Visst är det vacker tanke med kulturen som ett vapen mot segregationen. Men hur funkar årets Vinterljus med en slinga i Vasastan och en annan i Skäggetorp?
Ett tänkbart svar är: Det är för splittrat, ett varken eller.
Ett annat är: Jo, det funkar! Det här är nytt och spännande. För tusan, kom igen, jag var väldigt tveksam (precis som du?), det erkänner jag, men nu när jag hunnit gå hela sträckan sväljer jag splittringen med hull och hår. Och ser vinsten med den.
På det här viset blir innerstaden inte utan ljus och alla icke-Skäggetorpsbor får chansen att upptäcka denna stora stadsdel som ligger arm i arm med centrum och har 10 000 invånare. Som alla säkert förstår har den oförtjänt dåligt rykte, något som inte minst vi på Correns kulturredaktion fick uppleva på plats när vi hade vår flytta in-vecka på Medborgarkontoret där i vintras.
En av årets allra bästa, varmaste veckor för oss, kan jag lova.
Sedan dess åker jag gärna och handlar eller äter i Skäggetorp centrum. Den idén jag kom jag liksom inte på förut.
Dessutom får de Skäggetorpsbor som aldrig besöker centrum en anledning att gå runt i stan. Så tricket fungerar reciprokt, som det heter, det vill säga ömsesidigt. Åt båda håll.
Så jag säger, vad ni gör – gå ut, gå båda slingorna. Om ni inte orkar knalla hela vägen, så ta dem vid två olika tillfällen eller passa på att skaffa dig ett busskort och åk emellan dem med busslinje 1. Ni får garanterat en givande kväll. Eller två. För oss tog det ungefär 1,5 timme att gå alltihop i ett svep och vi hade roligt hela tiden – trots att installationerna med förlov sagt sitter lite glest och ibland är svåra att hitta. De är i alla fall betydligt fler än förra året, då var det 8, i år 13. Kanske skulle snitslar eller pilar vara en bra idé.
Vinterljus ska ju vara det där evemanget som får oss på fötter, som får oss att se vår stad, att mötas och prata och inte bara gå med höstnäsan i marken.
Medan jag och min man flanerar i halvmörkret längs gångvägen från Grendjärgatan och in mot Skäggetorp centrum, tänker vi två saker.
Det första: Vi har blivit bortskämda med November- och Vinterljustoppar sen starten 2005. Konstnärligt kan 2015 inte tävla med sådana år som Lektorshagen 2013, Slottsträdgården 2010, innerstan 2008 eller Stångån 2011.
Det andra: Vad roligt det är att gå nya vägar, att trampa nya stigar, att göra okända marker till kända. Det är ett jättevärde i sig.
Här är mina favoritinstallationer i år:
Välkommen till Linköping och Vykort från flyttfåglarna.
Lärandets linje i Berzeliparken framför Katedralskolan. Djäknarna (eleverna) dansar suggestivt i träden.
Livets flow på grönytan innanför Linggatan. Gammal pump sprider ljus... Obs, den är felplacerad i foldern, men spana efter skyltning på Linggatan så hittar ni.
Bollywood i kanten av Skäggetorp. De vita jättebollarna får liv och ändrar färg när man går under dem. Härlig känsla!
Barnens ljus vid gångvägen genom Skäggetorp. Flera träd skiner av petflaskor med ljusslingor i (tekniken känner vi igen från Lektorshagen) och vi bara ler. Förskolebarnen har varit med och gjort dem.
Verksamheten skapar vid Skäggetorpsskolan. Eleverna har själva gjort dessa riktigt fina konstverk (dock diskret placerade).
Polygon playground bakom Skäggetorpsskolan. Svår att hitta, men kul.
Så upp och hoppa. Ut och gå. Tillsammans är vi många.
Åsa Christoffersson är kulturedaktör på Corren. Nås på asa.christoffersson@corren.se.