Swinging London svänger ännu och håller platsen som svenskarnas number one bland storsstadsresmålen. Inte konstigt, med det utbudet. Och den vänliga charm som fortfarande sitter i asfalten. Var nyligen där på helgresa, efter många år, och blev smått återförälskad.
Harry Potter, Tate Modern, Phantom of the Opera, Madame Tussauds, Stamford Bridge (Chelseas hemmaarena), you name it. Jag har tre andra pärlor att tipsa om i dag.
Museum:Churchill War Rooms. Detta är den superhemliga krigsledningskällaren som tyskarna aldrig fick nys om under hela Andra världskriget. Telefoner i olka färger på rad, krigskabinettets mötesrum, kartrummet, sovceller, allt finns kvar eller är återskapat efter fotografier. Churchills direkttelefon till USA:s president. BBC:s mikrofon där han höll flera av sina berömda tal. Allt är trångt och funktionellt som en båtkabyss.
Och oväntat gripande. Vi är många besökare med audioguiden vid örat som är blanka i ögonen. Herregud, här satt de faktiskt och fattade alla de där fruktansvärda besluten medan bomberna föll över London och världen var galen.
I en del finns också ett mer nyskapat Churchillmuseum, välgjort och snyggt. Hyllningar och Nobelpris förstås, men också misslyckandena i Churchills långa liv. Här finns brevet som hustrun Clementine skrev i juni 1940: "My darling Winston"... hon har hört att han blivit ovänlig mot personalen, hon har märkt en "deterioration" (försämring, förfall) i hans uppförande. Skärpning! helt enkelt.
Winston och Clementine hade ett livslångt nära förhållande, och båda hade egna nödsovrum i bunkerkällaren.
Handstilen är driven, självsäkert slarvig. Orden rakt på sak. Man kan lätt inse att det tog hårt när han läste dem. Om du går hit, missa inte brevet. Där är människan mitt i allt det stora.
Churchill War Rooms ligger i kanten av St James´s Park på Horse Guards Road och är öppet varje dag.
Musikal: Sunny Afternoon. En härlig popkaramell om bandet The Kinks. Två och en halv timme går snabbt som en refräng. Om jag påminner om låtar som "Lola", titellåten "Sunny Afternoon" och "You really got me" så förstår ni kanske. Bandets frontman Ray Davies har skrivit manus själv och man får ha överseende med att han kallar sig själv geni i pjäsen. Och att det är väldigt mycket kontraktsstrider hit och dit.
Men skådespelarna bildar ett suveränt liveband på scenen som med moderna resurser antagligen låter bättre än 1960-talets riktiga the Kinks. Ray Davies spelas av John Dagleish, han sjunger lika sårbart, och lite snyggare, än orginalet.
Musikalen spelas på Harold Pinter-teatern på Panton Street i West End. Här vårdas alltså inte bara arvet efter Nobelpristagaren Pinter, utan också Englands stolta pophistoria.
Pub: Angie´s Freehouse. Riktigt klassisk irländsk pub med glad servering, massor av Guinnes och, om man har tur, pop-up-folkmusik i ett hörn. Vi är där en söndagkväll och några sköna farbröder börjar bli mosuiga efter en heldag på puben. Men stämningen är god och vid ett bord innanför dörren sitter ett litet gäng med instrument i knäet. Rätt som det är börjar de spela och hela puben stampar takten.
Angie´s Freehouse ligger i ett äkta korsvirkeshus med adressen 33 Woodfiled Place. Närmsta t-bana är Westbourne park i norra kanten av Notting Hill.
Till sist – apropå Andra världskriget-historia. Missa inte brittiska filmen "The imitaion game" som faktiskt går kvar på Filmstaden i Linköping efter åtta veckor, säkert på sluttampen nu. Om geniet Alan Turing och gänget som knäckte tyskarnas Enigmakod. Spännande, lärorikt och gripande. Nog tyckte vi att vi kände igen en scen från War rooms också.