Niklas Orenius, Elsie Johansson och Alex Schulman. Där har ni tre som håller livsandarna brinnande i mig i höst.
Det är minsann inte varje höst som det kommer så bra böcker. Såna som slår undan fötterna på en och går rakt igenom allt pansar. Jag läser ju, som ni förstår, sjukligt mycket och är ganska lättroad dessutom. Det finns så många bra böcker, spännande och tänkvärda och en del roliga... Sen finns det några få som bränner sig kvar. Som Torgny Lindgrens "Minnen", som Sara Löwestams "Hjärta av jazz", som Åsne Seierstads "En av oss" (om Breivik) eller Majgull Axelssons "Jag heter inte Miriam".
I dag vill jag tipsa om tre sådana personliga favoriter. Alldeles nya, svenska böcker som jag tror får ett långt liv.
Elsie Johanssons "Riktiga Elsie". Vilken välskriven, skyddslös självbiografi. Äntligen får vi läsa om Nancy-trilogins författare "på riktigt". Den var så svår att skriva, berättade hon på Bokens dag i Linköping i tisdags. Så svår. Tror jag det! Här finns allt, livet med maken och hans psykiska ohälsa och otrohet, den genomfattiga uppväxten i stugan, som man skulle tro är på 1800-talet (Elsie är född 1931) . Mamman, den varma, kämpande mamman. Och inte minst pappan, en sådan man som folk såg ner på. Ingen skurk, absolut inte, men en som inget var värd. En grovarbetare som bodde borta hela veckorna i ett spisrum. Inte ens hustrun såg på honom med kärlek. Här får han upprättelse.
Elsie berättade att hon bestämde sig för att om det här skulle skrivas, då skulle det vara totalärligt. Och vet ni, alla släktingar (även den döde före detta makens) har efteråt reagert positivt.
Alex Schulmans "Glöm mig". Ja, författaren, bloggaren och radiopoddarens fjärde bok (för vuxna) är ju redan omskriven och hyllad, också av vår egen bokcirkel. Så förlåt om jag tjatar, det kan inte hjälpas. Det här är, precis som hos Elsie Johansson, så totalärligt att man tappar andan. Herregud, vilken hemlighet om mamman och sjukdomen alkoholism de tre bröderna Schulman burit på. Här berättar han som det var, för honom. Med den största kärlek och längtan. Det var andlöst när han talade om det på Bokens dag i Linköping.
Dessutom, alla ni som fortfarande tror att Alex Schulman är en lättviktig "medieprofil". Jag har läst alla hans böcker och ser honom som en stor författare. Hans stil är att med konkreta bilder, hela tiden konkret, berätta och gestalta. Han doppar pennan i hjärteblod och skriver sen så lätt, så lätt.
Både Elsie och Alex lämnar ju ut sig själva och andra. Men de gör det så fint, så kärleksfullt, så ärligt att all skam och all förställning flyger ut genom fönstret. Makalöst!
Den tredje boken då? Ja, det är nåt helt annat, men lika välskrivet. Ett journalistiskt reportage i mästarklass.
Niklas Orrenius "Skotten i Köpenhamn". Historien om konstnären Lars Vilks berättar så mycket om vår samtid, om yttrandefrihet, om rasism och framväxande muslimsk extremism. Om våld och uppskruvat samtalsläge. Huga. Motalasonen Niklas Orrenius är något så fint som en klassisk reporter. Han är enträgen. Han hänger på, ställer frågor, tar upp alla tänkbara trådar. Och frågar vidare. Han viker liksom inte en tum. Alla får komma till tals, utan att Niklas har några synpunkter på dem. Både de IS-beundrande bröderna som försökte mörda Vilks och Vilks själv (förstås). De som har svårt för provokatören Vilks. Och vad Vilks tycker om det. Den här boken skaver och sjunger på samma gång. Man flyter fram i den – och ställer många frågor till sig själv under tiden.
Den är Augustprisnominerad - med all, all rätt.
Jag måste säga att det borde Alex och Elsie också ha varit. Verkligen.
PS. Vill ni se när jag (usch, nej gör inte det) samtalar med Elsie Johansson och Alex Schulman på Linköpings Bokens dag så sänds det i repris på 24corren lördag 19/11 och söndag 20/11 efter kl 12. Finns också här på corren.se och mvt.se.