A som i Alandh. Tom Alandh. Jag sällar mig till hyllningskören och lovsjunger hans senaste tv-dokumentär "Oscar och Greta och huset de byggde". Den sändes på SVT i måndags och finns på play.
Dokumentären om Alandhs genomhyggliga fosterföräldrar Oscar och Greta, enkla människor som det heter, är inte ett smack überdramatisk, men rakt igenom rörande i ordets allra bästa bemärkelse. Man vill sjunga a working class hero is something to be medan man lyssnar på Alandhs berättarröst och följer hans varma öga genom 1900-talets Sverige. Oscar och Greta lånade 9 600 kronor och byggde sitt hus för hand på lördagar och söndagar. Där bodde de sedan hela livet. I dag är det värt 7,9 miljoner kronor.
Greta hade en son som hon som ensamstående mor måste låta sina föräldrar uppfostra. Hon och Oscar får inga egna barn, men de tar med respektfull kärlek hand om lille Tom under sex år, fast de vet att de inte kommer att få behålla honom. De strävar på, Oscar är murare, Greta lagar värdens godaste kålpudding och värmer Oscars pilsner på elementet. På lördan ska det vara en sup eller två, de umgås med grannarna, de köper en bil. Oscar kallar kvinnor för "fruntimmer". De älskar varandra hela vägen. Man blir tjutfärdig.
Tom Alandh är född 1944 och man kan inte göra annat än glädja sig åt att han fortfarande håller på. Och att han till sist faktiskt berättar utifrån sig själv, utan ens trampa nära egogropen. Nej, kameran är riktad ut från honom, ur honom. Det är stor konst.
Men hur gör han, dokumentärmästaren? Hans nära 100 tv-dokumentärer är sedan starten 1981 både mångfaldigt prisade, omskrivna och analyserade. Jag vill bara fästa mig vid en enda punkt: Han upprepar inte. Varje bild, varje text, varje skugga och ljus, varje bakgrundsinformation leder berättelsen framåt.
Många tv-program som jag annars gillar är så fulla av upprepningar och omtag att jag knappt kan se dem. De tjatar ihjäl tittaren genom att tala om vad vi snart ska få se, medan vi tittar på programmet. Det är som om amerikansk reklam-tv-estetik ätit sig in även i public service-produktioner. Ja, till och med en lagom mängd reklamavbrott är helt ok för mig, men trailrarna om programmet, inuti programmet, tål jag inte.
Se på "Konstnärsdrömmen", "Allt för Sverige", brittiska "Konstdeckarna"... Till och med höjdare som "Vänligen Lars Lerin" lider av upprepnings-estetiken. (Inte Lars Lerin själv, förstås, han är och förblir underbar och autentisk i varje cell.)
Tacka vet jag Tom Alandh, han upprepar inte. Han trollbinder.
***
Vadstenafilm
Nästa helg är jag nyfiken på Sverigepremiären av biofilmen "Småstad", gjord av de begåvade Vadstenabördiga bröderna Johan och Petter Löfstedt. Att de har nåt eget visade de redan i kortfilmen "Mirakel i Vadstena" i höstas. Den är 15 minuter lång – "Småstad" är i en helt annan division, det är en riktig långfilm på 90 minuter som visas på Folkets bio över hela landet. Spännande!