Tre hela decennier, så länge sedan är det som Tage Danielsson dog den 13 oktober 1985. Bara några veckor efter att han hållit sitt bejublade humanist-tal på det allra första Humanistdygnet i hemstaden Linköping.
Ingen var så dum-smart som Tage, ingen så skarp-snäll, ingen så trög-rolig. Och alldeles briljant bakom den sköna, sävliga östgötskan.
Hasseåtage var ett större begrepp än Filip och Fredrik och Schyffert och Lindström ihop. Gud vad vi skrattade åt dem på skolgårdarna, jisses vad de påverkade samhällsdebatten.
Men tiden går... Så håller nåt av det i dag? Nä, inte allt, förstås, det hade ju varit ett dåligt betyg till deras dagsaktuella satir. Men mycket gör faktiskt det. Inte minst Tage Danielssons humanistiska hållning till livet och människorna. Det han stod för. Pratade med Sune Lindgren, ordföranden i Sällskapet Tage Danielssons vänner i Linköping, och han läste direkt ur minnet upp den långa dikten "Eftertanke" ur boken "Tankar från roten" från 1974. Så den sprang jag förstås iväg och lånade på Linköpings stadsbibliotek.
Här är diktens första avdelning:
Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.
Visst är det så. Tvivlet är kunskapens grund och all förändringes motor. Alltså en undrande, öppen attityd till omvärlden. Motsatsen till att veta bäst, att ha färdiga lösningar, att självsäkert dundra fram med ogrundade påståenden, hat och konspirationsteorier.
Tage fortsätter lite längre fram:
Tvivlet är tåligt och milt
Tvivlet avundas inte, tvivlet förhäver sig icke,
det uppblåses icke.
Det skickar sig icke ohöviskt
Nä, tvivlet skulle aldrig i livet få för sig att plocka upp järnrör och vifta med, att kalla en okänd kvinna för "hora", kasta ur sig "driftkucku" på twitter om en riksdagskollega eller kalla en kvinnlig författare för "batikhäxa".
(Exemplen är: Järnrörsskandalen med SD-politikerna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling 2012, Kent Ekeroth på Twitter i går 8/10 2015 om Gustav Fridolin, SD-kurirens dåvarande chefredaktör Tommy Jansson om Katarina Mazetti 2013.)
Sådant är både ohöviskt och uppblåst.
Ja, när man tänker efter, med Tages attityd framför ögonen, så skulle hela samtiden och hela världen må bra av mera tvivel. Mera resonemang och mindre "jag vet nog hur det är minsann". För som Tage skriver: "Tron kan försätta berg, men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen."
Det tål att tänkas på och inspireras av när vi cyklar förbi Tagestatyn i hörnet Vasavägen-Östgötagatan i Linköping.
Bokcirkelboken
PS. Ser fram emot att läsa årets Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj i Correns bokcirkel i höst. Det är första gången som reportagegenren (om än gränsöverskridande och väldigt litterärt) belönas, roligt bara det. För er som skuggläser med oss: Den bok som vi nu valt är "De sista vittnena" som kom på svenska i höst. Ernst Klein skrev "ett livsverk värt Nobelpris" i sin recension 12/9.