Tänk när Tomas Tranströmer fick Nobelpriset 2011. Jag satt och spejade från en läktare långt, långt upp i Konserthuset i Stockholm. Där nere poeten i sin rullstol, på den stora scenen, en enda människa, oförmögen att prata – omsluten av applåder. Totalt omsluten. Jag lovar att en sådan värme har jag aldrig varit med om, att taket fortfarande finns kvar, och inte brändes av, är ett under.
Han är vår tids störste. En "svår" poet som blev folkkär. En människa som med sina hisnande metaforer öppnade valv efter valv inuti oss. Hans dikter har förändrat mitt liv, renat mig och lyft mig.
Dessutom var han en helgjuten människa, helt utan "kulturmannens" elakheter och fasoner. Han arbetade som psykolog ända till den olycksaliga stroken 1990, han översatte engelsk poesi, han jobbade i bibelkommissionen, han undervisade i kreativt skrivande... och så skrev han tolv diktsamlingar och en liten pärla till memoar ("Minnena ser mig"). Produktionen är inte stor, men desto mer gripbar för läsaren. Och fulladdad, varje ord, varje rad, varje skiljetecken är lågmäld dynamit.
Alltid när jag går förbi stiftskansliets runda hus mitt i Linköping på sena hundpromenader, med domkyrkans torn i fonden, ljus i fönstren, stillhet efter dagens bataljer... då tänker jag på Tomas Tranströmer. Här inne satt han under sina Linköpingsår och läste internationella poesitidskrifter i det som då var stadsbibliotek. Bara för att få lite fläkt av världen, har hans hustru Monica berättat för mig. Det var 1960-1966 och de bodde i "psykologvillan" på ungdomsfängelset Roxtuna utanför Linköping. Monica var bara 19 år när de flyttade dit, Tomas 26.
Båda deras barn, Paula och Emma, är födda i Linköping. När jag intervjuade Monica och dottern Emma om Roxtunatiden mindes de den med stor värme. Som en "Bullerbytillvaro", sa Emma. Om sin pappa sa hon "Jättegullig. En pappa som får en att känna sig älskad och sedd, mer kan man inte önska sig".
När Neva Books i Rimforsa visades en fotoutställning byggd på hans dikter ringde jag Monica och Tomas. Han han hade sett utställningen två gånger (på andra) håll och tyckte mycket om den. Och hur mår han? Monica svarade med sin vanliga vänliga och coola röst: "Jo, ganska bra, tycker jag, vi är lite trötta för vi har precis kommit hem från en semestervecka på Cypern. Vi gläder oss åt att våren kommer nu och ska ta oss ut och titta på blåsippor. Blåsippor är viktigt”.
Det var för ett år sedan.
Jag återvänder ofta till hans dikt "Romanska bågar", en av världens vackraste, med raden:
"Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Är det? Är det säkert? Duger jag? Ja, svarar dikten, ja, det är som det ska.
Tack Tomas Tranströmer.